Jag vill ut och köra ett ordentligt lydnadspass, men vart?! Det är ju inte skottat någonstans och linförighet i meterhög snö är väl sådär kul kanske. Det blir inte särskilt snyggt heller.

Någon som har något tips på vart man kan vara inomhus? & är det någon som tränar regelbundet som man kan hänga på?

Hade inte mycket att tillägga idag mer än så. Så det får bli ett kort inlägg för omväxlingens skull (:

Hoppas för övrigt att Carina kommer hem snart, hon är efterlängtad :)

Peace out!

Sitter här på jobbet och det är så kul så jag hamnade här istället. Har dock bara städning av toaletten kvar sen bär det av hemåt igen.

Under tiden jag städar får Kayleigh leta godis på terminalen. Inte det roligaste hon har varit med om men hon har något att göra iallafall.

Allt rullar på hemma med henne, inga incidenter. Är det skolan och allt som den innebär som ställer till det? Känns ju så..
igår var det ett år sen hon kom hem till mig.

Den lilla osäkra, rädda och bitska lilla tös som kom har blivit en glad, trevlig dock fortfarande osäker större kicka. Hoppas framstegen fortsätter och vi kan få bukt på osäkerheten för människor. Jag vet inte hur höga mål jag kan sätta men jag vill ju att hon ska kunna vara ibland främmande människor och att jag ska kunna ta med mig henne och att folk ska vilja komma hem till oss trots henne.

Det är bara att fortsätta kämpa så får vi se vart vi hamnar.

Vi är hemma i lägenheten nu igen sedan i torsdags och jag hoppas att det kommer hålla sig så. Vår sista dans. Julen var som vanligt, överskattad. men det är mysigt att ha familjen samlad och träffa mamma och pappa tillsammans. Dock var detta året annorlunda från alla andra år. Förutom våra älskade hundar som fattades, saknades även mormor. Det var en jobbig skillnad och en påtaglig saknad. Tog en tur till kyrkogården för att säga några ord. Jag saknar dig mormor, hoppas att du var med oss ändå.. Du fattas oss. </3

Nej, nu ska det jobbas klart sedan åka hem till min älskling. <3

Peace out

Nu skriver jag ännu en gång.

Det är en fruktansvärd saknad som tynger mig, jag ska berätta...

Greyhound, fyfan tänkte jag. Dom ser inte kloka ut, det är en hund jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att ha.

Jag började jobba i en butik som heter Framtassen. De hade något slags sammarbete med Djurens Vänner i Jönköping, så en dag kom de in med en Greyhound.

Det var exakt som i en film, tiden stannade, jag satte mig på knä och den lilla taniga greyhound tiken kom och lade sitt huvud på min axel. Vid den stunden visste jag vad jag har letat efter i hela mitt liv. Saker som hade snurrat och ätit upp mig totalt inifrån, försvann. Jag hade hittat hem, Jag hade hittat Nellie.

Jag gick raka hem till min pappa för att berätta och fick ett ganska rakt nej. Men jag skulle ha denna hund, jag skrev en för/nackdels lista. Jag tjatade. Tillslut gick pappa med på att åka och träffa henne så vi styrde Hondan mot Tenhult. Vi kom ut och utspringandes kom en siberian husky och en skällande greyhound. Vi tog Nellie på en liten promenad och hon bokstavligen hoppade hela hela vägen, höll oss i armarna medan vi gick där. Jag minns att jag fällde en och annan tår i smyg, hon hade redan vunnit, hon var redan mitt allt.
Jag fick henne inte, vi kunde inte ha någon hund.

Men.

Jag släppte henne aldrig, så en dag, kom beslutet. Jag fick ta hem henne på prov. Pappa sa att det berodde på min lista som jag hade gjort. Vi gjorde kanske bra för varandra. Särskilt efter att jag hade sökt in på ett hundgymnasium. Kanske kunde jag lyckas i mitt liv för en gång skull, de var redo att låta mig skaffa mig Nellie för att ta reda på det.

Vi åkte ut och hämtade henne och från stunden hon klev innanför dörren visste jag, Nu, Nu börjar livet. Det här är resan då jag kan leva, leva lyckligt.

Jag ångrade aldrig någonsin en enda sekund. Nellie var den mest otroligaste hunden jag någonsin mött, det säger jag inte enbart för att det var min första egna hund utan för att hon var helt sjukt otrolig. 

Tyvärr så trivdes hon inte på skolan som jag senare kom in på. Hon visade klart och tydligt att det där var ingenting hon mådde bra av. Så beslutet kom och hon fick stanna hemma. Inte mådde hon dåligt av det, det var bara jag som gjorde. Varje sekund i skolan, varje sekund jag bara gick och handlade var outhärdligt utan henne. Hon hade ett toppenliv med mormor & morfar.

Nellie hade små knölar på halsen när jag fick henne, vi kollade upp dom, men det fanns ingenting där. Det kanske kunde vara en förkylning. Det hände inget mer med knölarna, Nellie var den piggaste och gladaste hunden i alla lägen.

Hon var inte ung när jag fick henne så när hennes leder började svika, så fick hon vila. När hennes framben svek henne helt, ringde jag i förtvivlan till vet. vi skulle avvakta. Hon blev bra, sitt piggaste och goaste, snabbt därpå.

Månad/månader växte knölarna vid halsen fort, över natten var de stora som tennisbollar, de var stora som mandlar kvällen när vi gick och lade oss.

Jag åkte in med henne på en gång, förkylning sa vet. Vi fick antibiotika. Hon blev bra, knölarna gick tillbaka till sin ursprungliga storlek på två dagar, hon var pigg som en nötkärna.

Det gick lite såhär, framåt och tillbaka medan som hon gav mig en mening med livet. Varje dag med henne var en skänk från gåvan. Jag minns aldrig mig själv som så lycklig och jag kan inte se mig själv som så lycklig igen. I de absolut värsta stunderna, fick hon mig att le och känna värmen inombords, fast det är klart, jag hade aldrig känt på det absolut värsta stunderna.

Jag åkte till Grekland, Nellie var hemma hos min pappa. Han och min pojkvän hjälptes åt. På vägen hem från Grekland får jag ett samtal om att Nellie ligger inlagd, hon hade trillat, knölarna var så stora så hon hade svårt att andas.

Resten av flygresan gick inte att skynda på mer men, från landvetter gick det fort. Vi körde direkt till djursjukhuset och jag mötte min absolut värsta mardröm. Nellie kom vankandes med dessa knölar, dubbla tennisbollar och hennes ansträngningar för att andas var fruktansvärda. Men jag. Mitt egoistiska jag, jag kunde inte fatta att dessa två veckor som jag lämnade henne, skulle vara hennes två sista veckor. Hon fick gå på behandling en natt till.
Det skulle jag aldrig ha gjort om jag visste reslutated idag.

Jag återvände dagen efter i tron på att min älskade mirakel hund hade klarat sig igen. För det hade hon ju alltid gjort, hon hade klarat sig genom allt, så varför inte nu?

Det jag fick se när jag kom dit, ger mig mardrömmar än idag. Hur långt får man låta det gå?

Nellie kom, stapplandes, föll ner i mitt knä. Hennes hals var mer svullen men även tungan, det hade spridit sig så att käkarna hade svullnat, det blödde från underkäken, det höll på att spricka.

Jag tog beslutet när hon kom gåendes i gången, att nu räcker det. Det är slut nu...

Problemet var att hon låg inlagd under jourtid. Det fanns ingen som hann ta hand om henne just nu. Hon låg i mitt knä och för varje andetag hon tog, trodde jag var det sista. Jag kände, jag såg, jag hörde hur dåligt hon mådde, jag förstod att jag hade låtit det gå allt för långt.

Till slut fick hon somna in. Jag minns det som igår, 9 juli 2010.

Jag möter nu mitt livs abslut värsta stunder, varje dag utan henne. Jag känner fortfarande att det inte är något liv utan henne. Men idag känner jag att jag vill göra skillnad för andra greyhounds. Jag vill till Irland och ta hand om alla utslagna kapplöpningshundar, jag vill någonstans, jag ska ge den värdigheten som Nellie var värd..

Jag skriver detta också för att andra ska förstå, det kommer aldrig någonsin bli lätt. Det är så förbannat jävla svårt, det gör ont ända in i benmärgen. Men jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv låta en hund lida av mina egna egoistiska behov. Nellie lärde mig att leva, jag visste inte hur jag skulle leva utan henne, Det fick hon lida för. Utsatt aldrig eran hund för det, det är så himla lätt att göra det men man ångrar sig, skuldkänslor upp över öronen. Det är svårt att ta beslutet själv, rådfråga. Det finns alltid någon annan runt omkring som kan se det klart.

Jag har förlorat tre av mina allra bästa vänner det här året. Guinness, Nellie & Mozart. Det är en fruktansvärd sorg, som jag kommer få leva med resten av livet. Jag lade så mycket av mig på dom så det var obarmhärtligt att helt plötsligt klara sig utan dom..

Nellie Brandy´s Tiger, du gav mig ett liv, du fick mig att se att jag kunde tänka mig att leva det här livet. Du var min livboj genom allt, nu får jag klara mig utan dig.. det är det svåraste jag någonsin gjort. Men jag är dig evigt tacksam. Jag är tacksam för din tid och att just jag fick leva med dig. Mitt allt, mitt hjärta, du kommer alltid vara den största delen i mitt liv..

Jag är sämst på att uppdatera, verkligen.

Min "utredning"... den verkar inte bli något av. Min pojkvän och jag går igenom en hel del just nu så därför bor vi på skilda ställen, dvs. jag bor på 3 olika ställen.
Det var det här som hela utredningen skulle handla om, att det bara skulle finnas ett enda ställe. Men nu har det blivit som det har blivit och Kayleigh hanterar det bra. Det värsta är att hon får hantera en matte som mår ganska dåligt också.
Vi försöker hitta på saker i den mån jag orkar just nu men har fått in lite träning så hon har någon möjlighet att slappna av på ett sätt av alla åtminstonde.
Grejen är, hon har klarat alla flyttrundor väldigt bra. De tre platserna är platser hon bott på sen hon kom till mig men, ändå, hon flyttas på, olika människor, olika åsikter. Men som sagt, hon klarar det oklanderligt. Hon är lite osäker på miljön och kommer inte riktigt till ro, men jag kan inte säga om det beror på att vi flyttar på oss eller mitt mående, säkert en kombination.

Men, vi har haft endast en "situation". Det var förra veckan då Robin fortfarande var här. Och det var en såpass "liten" situation för att vara henne, så det är knappt värt att nämna. Hon visade tänderna vid en tillsägelse när en främmande människa kom in i huset, det är ingenting för att vara henne och hon gick inte länge med det heller.

Så jag tycker att trots alla omständigheter fungerar det väldigt bra. MEN.

Kayleigh har inte ätit två hela portioner på kanske 3-4 veckor. Hon är egentligen inte sugen på att äta alls. Varför?
Hon har alltid ätit väldigt bra och kom upp i den vikt jag önskade men sen slutade aptiten helt.

Jag har en teori om varför.

I skolan så går jag en morgonpromenad, sedan ger jag henne mat och lämnar rummet. Senare på kvällen, vi tränar eller är ute och går, Hon får mat samtidigt som jag lämnar rummet.

Alltså, kan det vara så att när jag ger henne mat, så ger jag henne en signal för att nu kommer hon bli ensam? Mat = matte går.

Hon har ingen sepations ångest i vanliga fall utan klarar väldigt bra att vara ensam. Men har jag skapat en slags seperationsångest?

Är det en rimlig teori?

För om jag sitter bredvid henne och ger henne tid så äter hon. Nu är jag väl kanske inte riktigt för att man sitter och väntar ut för att hunden ska äta. Jag är mer av den personen som resonerar: äter man inte när det bjuds, då får det vara utan till nästa tillfälle.

Men jag testade för att komma åt den bakomliggande orsaken...

Hemskt om det är dom signalerna jag ger henne, för tanken var ju god. Hon skulle ha något att göra när jag inte var där, inte: hejdå nu får du sitta här och titta till nästa gång jag kommer..

Ja, livet är jobbigt ibland men när jag tänker på hur mycket denna tös ger mig, blir jag helt varm i kroppen. Jag vet att jag har slitit håret av mig, skrikit och gråtit och varit på väg att lämna ifrån mig henne. Och tankarna finns och det är otroligt jobbigt imellan åt, men. Det är de här tiderna, de här stunderna som jag blir påmind om att det är min bästa vän, mitt ljus i mörkret. Hon hjälper mig varje dag. Jag ska kämpa ut i det sista, för den här tösen, Hon har det. Men jag måste hjälpa henne att ta fram det.

Peace out.

Nu såå! Nu är skolan avklarad (Oh, hey life I didn't see you there behind all that school) för det här året och det senaste kaoset kan lägga sig och tiden kan återigen läggas på Kayleigh.
Det har varit väldigt dåligt med träning det senaste då tiden verkligen inte har räckt till, Kayleigh har hanterat det överraskande bra och har anpassat sig till tråkig matte och en tråkig vardag.
Så som belöning på det ska hon få ett kanon jullov hon med. :)

Min lilla "utredning" ska sättas igång, och har redan startat lite smått på skolan.

Jag har inte haft henne i hundstallet utan hon har varit på mitt rum istället under dagarna. Det gjorde enorm skillnad, hon blev mycket lugnare och mycket mer avslappnad. Så en teori är att när hon är i hundstallet så går hon upp i stress och hon har svårt att hantera den stressen eftersom den sitter i ett bra tag efter jag har hämtat henne där. Är det den stressen som framkallar hennes beteenden? Jag tror att det är en bidragande faktor åtminstonde.

Jag har även sett min del i utfallen vid hundmöten. Jag analyserade hela grejen; Vad gör jag egentligen? Vad säger jag till henne när vi ser en annan hund?
Jo, när vi möter en annan hund börjar jag med att säga: Kayleigh. (För att jag vill att hon ska komma till mig och inte gå längst fram i kopplet) Vilket har blivit en jätte bra signal för K att: Japp, nu är det dags, morsan säger till mig att jag måste lösa det här.
Kayleigh i den situationen blev ett kommando. Inte så smart och ganska logiskt vid närmare eftertanke.. Även att kopplet stramas åt och jag tittar på hunden.

Känns jätte dumt när det är en självklar grej men jag tror det är många som gör såna här grejer utan att tänka på det.
Jag ändrade iaf den situationen och min tanke om hur det skulle gå. Så inga ändringar i kopplet och ingen blick på mötande, inget utfall. Kanon bra, enkel och snabb lösning. Nu har det inte varit det största problemet heller men något som påverkar hennes osäkerhet.

Sååå.. steg 1. Rutiner. Promenad kl. 7-8 på morgonen. Mat kl 09. Promenad kl 12-13 inkl. ev. träning. Promenad 16-17 inkl. ev. träning. Promenad. Mat kl. 18:00. 20.00 Snabbkiss 23:00.  

Så ska vi se om man kan lyckas hålla dom enkla rutinerna och på så sätt se om hon slappnar av lite mer och blir tryggare.

Nu ska jag ringa några ärenden och sedan ska jag ut och träna! Ska försöka lägga upp några gamla videos också när jag har hittat telefonsladden :)

Peace out ;)

Hej! Jag är verkligen skit dålig på att uppdatera men jag har inte riktigt orkat. Det har varit så sjukligt mycket i skolan så kroppen har verkligen sagt emot på alla sätt och vis, Hjärtklappning, svimningar och kräkningar. Skolan har så sjukt bra planering. Men nu börjar det lugna sig och jag börjar se klart. Det jag även börjar se och hitta tillbaka till är min kämpar glädje för Kayleigh. Ja, ibland känns det så fruktansvärt omöjligt. Och jag vet inte vad jag ska göra, jag vet fortfarande inte. Men.

Jag ska göra en, egen utredning.

Jag ska låtsas vara utbildad hundpsykolog under fyra veckor.

Jag tror att problemen med K, kan bero på saknad av KASAM (känsla av sammanhang). Det låter enkelt att säga men kan leda till väldiga problem. Särskilt då Kayleigh är en väldigt osäker hund, vilket inte är så konstigt. Men jag vill ändra på att hon har så lätt att ta till aggression. Jag vill ändra på att hon känner att hon är tvungen att ta till det, alltså, jag  vill öka tryggheten i hennes liv.

Tanken är nu att jag ska börja en helt egen utredning av Kayleigh.
Vårat jullov startar på torsdag nästa vecka, så jag ska börja då.

Vi ska skriva regler, då jag bor  tillsammans med min pojkvän så krävs uppskrivna regler så att vi kan utföra allt likadant. Vi ska ha samma sätt att lösa olika situtioner på. Dessa regler kommer skrivas ner och hängas på kylskåpet.

Hon ska inte lämnas bort, alltså ingen hundvakt. Som det är nu, lämnas hon bort till min mamma eller pappa kanske en gång i månaden om vi ska iväg på något, men inte nu. Hon ska Endast vara på hemmaplan.

Fasta rutiner, exakta tider för mat, promenader, träning osv.

Jag ska ändra mitt synsätt. Jag tror att jag bidrar en hel del till kayleighs beteenden, omedvetet. Vid hund och människo möten så har jag en bild i huvudet på hur det kan gå, vilket överförs. Så, jag ska gå in på djupet i mig själv och ändra på det. Jag ska lära mig att se saker och ting positivt.

En lapp med regler ska upp på kylskåpet. Exakta och konsekvensa regler. Jag och min sambo kan säkerligen lösa problem på olika sätt vilket kan leda till förvirring. Vi ska lösa saker på likadana sätt och ha färdiga lösningar på problem som kan uppkomma.

Jag ska försöka planera hundmöten (säg till vid intresse att ställa upp) Så att jag får en chans att ändra mitt synsätt och se hur det påverkar henne.

Hundvana människor som kommer hem till lägenheten så man kan träna på det inomhus. Men först och främst behöver okända människor tränas på utomhus. (även där, säg till vid intresse)

Min hund är mitt allt och jag känner att hon har en otrolig kapacitet att gå hur långt som helst om jag bara får bukt på det här, så all hjälp som går är VARMT välkomna. Jag kommer inte lämna det här utan ett svar. Min hund ska utredas om jag så ska göra det själv. Tack alla för att ni finns, ni är ett otroligt stöd.

Rätt eller fel att skriva det här men det är något som känns rätt just nu...

För er som inte vet så blev Kayleigh misshandlad i sitt förra hem tills hon blev 8 månader gammal, då kom hon till mig. Hon var väldigt svår hanterad och har alltid tagit ut sin rädsla i aggression. Nu är det 1 år sen jag fick hem henne och mycket har förändrats och mycket har inte förändrats.

När någon frågar mig hur det går med Kayleigh så svarar jag oftast att det går framåt, Bra eller att det är en lite jobbig period.

Och det går bra och framåt! Absolut.
Någon frågade mig här i veckan när vi diskuterade vad jag skulle göra, Om jag älskade min hund. Denna frågan sårade mig något oändligt, jag älskar min hund, över allting annat! Hon är mitt allt och jag vill ingenting annat än att ha en avslappnad och rolig vardag med henne.

Men det är inte avslappnat och det är inte roligt.

Kayleigh är en osäker hund vilket är fullt förståligt och hon har gjort mycket saker som inte är acceptabelt men man har kunnat "förstå" att hon har hanterat situationen som hon har gjort. Sen kommer de situationerna som varken jag eller andra har kunnat förklara. Jag tar tex. som hände här i veckan.
Kayleigh hade varit ute och lekt med sin bästa polare Melker (labbe), hon var väldigt blöt så hon skulle få lägga sig i buren och torka till lite. Och det var inga problem, hon gick så glatt in i buren och satte sig som vanligt. Jag sköt igen dörren och reste mig upp. (jag hade ingen kroppsdel riktad mot henne) utan vände mig mot spegeln i rummet då jag hör att hon börjar skälla. Jag blir självklart jätte förvånad för vi var ju själva i rummet och inget annat hände runt omkring. När jag vänder mig om och tittar på henne, finns inte min hund. Det som möter mig är ett par kol svarta ögonen, varje tand i hennes mun visas och hon skäller oavbrutet och hugger i gallret. Jag såg inte min hund någonstans i det där. Jag försökte bryta henne med ett kommande; ligg. Eftersom att när hon får sådana här "anfall" så brukar det gå att bryta henne med ett kommando. Inte nu, jag fick ingen kontakt med henne. Efter ca 4 min får jag henne tillslut att lägga sig ner, två sekunder senare försvinner allt ur hennes ögon och hon tittar på mig och ser helt plötsligt glad ut som att; Nämen hej matte! Sitter du där?

En del säger att det låter som ett epilepsi anfall och det kanske de har rätt i men min magkänsla säger annat. För att dagen efter gick hon inte ihop med någon hund alls, vilket hon vanligtvis gör. Hon bet mig och en till.

Missförstå mig rätt, hon springer inte runt och biter folk i vardagen. Hon är ingen dum eller elak hund. Det är någonting som inte står rätt till.

För när hon har sina "bra" dagar, då är hon helt fantastisk.
Själva grejen är att jag litar inte på henne, hur skulle jag kunna göra det?

Hon har bitit såpass många i min närhet och hon markerar och vaktar fortfarande för min pojkvän som har varit men från första dagen med henne.

En del kompisar vill inte träffa mig längre pga henne. Jag vet att vissa skulle säga; vad är det för kompisar? Så resonerar inte jag, det är väldigt tråkigt att det är så men jag får acceptera det för det är hundrädda människor och jag går sällan ifrån min hund så det är ett val jag gjorde till det också.

Så ena dagen älskar hon alla hundar hon brukar umgås med, hon tycker att allt är helt okej hemma och hon gör inga utfall mot familjemedlemmar. Nästa dag är det totalt tvärtemot.

Som sagt, jag älskar henne hur mycket som helst, ingen får tro någonting annat.

Det har gjorts en utredning av en hundpsykolog men den kunde inte avslutas, det fanns inga svar. Jag har pratat med andra hundinstruktörer på skolan, inga svar. Jag har pratat med en mängd olika utbildade och fantastiska hundmänniskor och de är slut på idéer. Hon har fått massage av en helt fantastik massör och hon har inte ont i några leder eller muskler. Jag har gjort en määäääängd olika träningsprogram och har provat varenda träningsmetod jag och andra kan komma på.

Tillslut kommer jag till frågan. Detta har hänt på ett år, hur mycket kommer hända på ett till? Hur bra kommer det att bli? Kommer det någonsin bli bra? Kommer jag någonsin kunna leva ett normalt liv igen tillsammans med henne?
Jag har valt bort en mängd olika saker i mitt liv och ändrat boende men jag har kommit till den punkten där det inte finns någonting kvar att ändra på. Detta är den trygghet och det jag har ett ge, om inte detta räcker, räcker något?

Jag kommer göra ett blodprov och ögonlysa henne innan något beslut kommer att tas.. Men tankarna går som en karusell och jag står helt tom inför beslutet som komma skall. Om veterinären inte hittar något, vad gör jag då?

Vad har jag för rätt att avsluta någons liv för att det inte passar mitt liv?

Jag kommer inte att omplacera henne då det innebär onödigt lidande för henne. Hon kan inte åka runt mer, ännu en otrygghet för henne är inte rätt.
Men vilket rätt har jag? Jag har ju skaffat henne, mitt ansvar att se till att hon funkar i mitt liv. Till vilket pris ska man göra det?

Jag har gett henne mitt liv men ska jag aldrig kunna leva och slappna av igen? Ska alla mina vänner sluta vilja träffa mig? Hur många ska bli bitna, var drar man gränsen? Hur allvarligt får hon bita, vem biter hon nästa gång?

Jag älskar min hund så oändligt mycket men jag är trött.. Jag vet inte om jag orkar.

Min hund är mitt allt, ingen får tro någonting annat..