Nu så sätter vi igång!
En insamling till hundarna på Irland!
Jag går genom Djurskyddsföreningen Never Never Land, gå gärna in och kika på deras hemsida www.neverneverland.se, det kommer skickas en lastbil med förhoppningsvis så mycket saker som det bara går till PAWS animal rescue på Irland http://www.paws.ie/ 

Som tidigare nämnt, vi kan inte förändra hela världen själva men om vi sammarbetar kan vi göra den till ett bättre ställe för våra underbara fyrbenta vänner!
Visst är det hemskt att sitta och läsa om hur vissa djur har det? Hur många gånger har man inte förbannat sig över att man inte kan göra något åt det?
Hur bra skulle det inte kännas om man faktiskt gjorde något åt det?
Det där gamla kopplet som bara ligger hemma och skräpar, det kan göra skillnad. Ska ni köpa nytt, släng inte det gamla! Du kan förändra med det.
Halsband, koppel, vintertäcken, filtar, leksaker. Vi har ett överflöd medan de har ett jätte behov av allt detta. Det kan bara bli bättre.

Folk som bor långt ifrån jönköping kan ju ha lite svårt att delta men det går alltid att lösa på något sätt ändå. & alla på skolan vet ju vart jag finns. (det kommer dyka upp lappar om detta i skolan). Ni i jönköpings trakterna, får jag som jag vill så kommer det komma upp insamlings lådor i djurbutikerna nära er, så leta upp närmsta butik så finns det förhoppningsvis plats där. Nu åker jag till skolan och kommer hem på fredag så jag börjar ta kontakt med dem då. Butik som redan är informerad är Framtassen på östra storgatan.

För er som har lite mer saker att lämna är det bra att skicka med en mailadress eller liknande så att det går att skicka bilder för att visa vart era grejer har hamnat. :)

Mer detaljerat kommer alltså komma ut under veckan.
Hoppas alla känner sig manade att hjälpa till!
Tiden är inne för alla att göra någon nytta och just ditt bidrag är så otroligt mycket värt!
Tack på förhand allihopa!

"He is your friend, your partner, your defender, your dog. You are his life, his love, his leader. He will be yours,faithful and true, to the last beat of his heart. You owe it to him to be worthy of such devotion."

Peace!

Hur kunde du?


När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig ditt barn,
och oavsett antalet skor jag tuggade sönder, eller några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. 
När jag var dum hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade hur kunde du? - men sen mjuknade du
och la mig på rygg och gosade med mig. Det tog lite längre än väntat för mig, att blir rumsren, 
för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.

Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande. Lyssnade på ditt 
stadiga andetag och dina hemliga drömmar, och jag tänkte, att livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick många rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan,
för glass är inte bra för hundar sa du), Jag tog långa tupplurer i solen, då jag väntade att du skulle
komma hem vid slutet av dagarna...

Stegvis började du spendera mer tid på arbetet, satsade på din karriär, och du la mycket tid på att leta
efter en människovän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta,
förstod dina besvikelser och klagade aldrig på dina dåliga beslut. Jag viftade istället på svansen
och visade glädje, när du kom hem - och när du blev kär, blev jag så lycklig för din skull!

Hon, numera din fru, är inte en hundmänniska. Trots det välkommnade jag henne till vårt hem, 
visade tillit och lydde henne. Jag var lycklig, därför att du var lycklig!... sen kom människobarnen, 
och jag delade åter din lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, 
och jag ville ta hand om dom.  Det var bara det, att du och hon, var oroliga att jag skulle skada dom,
så jag fick spendera den mesta delen av min tid, bannlyst till ett annat rum eller till en hundbur.
Ohh, vad jag vill älska dom, men jag blev istället fånge i kärleken...

När dom blev äldre, blev jag deras vän. De hängde i min päls, petade fingrar i mina ögon, 
undersökte mina öron och kysste mig på nosen. Jag älskade allt, som hade med dom att göra! 
Älskade deras beröringar - för ditt kel med mig, var nu mera sällsynt - och jag skulle försvara dom
med mitt egna liv om så behövdes. Jag smög ner i deras sängar om natten. Lyssnade nu till deras oroliga
andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var en tid, då när andra frågade dig om du hade hund, och du stolt visade ett foto av mig som du 
alltid bevarade i din plånbok, samtidigt som du gladeligen berättade historier om mig. 
De senaste åren har du bara svarat 'ja', på den frågan, och sen snabbt bytt samtalämne. 
Jag hade gått från att vara din hund till att bara vara en hund, och du undvek alla kostnader
som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad. Du och dom ska flytta till en lägenhet 
där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det var en tid,
då jag var din enda familj...

Jag var jätteglad över bilturen! Ända tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund, katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper, och sa
'jag vet att ni kommer att hitta en fint hem till henne.' De skakade på huvudena
och gav dig en ansträngd blick. De förstår verkligheten för en medelålders hund!
Även en med fina papper! Du fick, nästan lite brutalt, rycka dins sons händer från min päls. 
'Nej, pappa!!! Snälla låt dom inte ta min hund!' Du gav mig en hejdåklapp på huvudet, undvek mina ögon
och avstod artigt att ta mitt halsband och koppel med dig. 
Du hade en tid att passa, och nu har jag visst en också...

De är så snälla mot oss, så snälla som nu deras upptagna scheman tillåter. 
De matar oss naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen. 
I början, när någon passerade min bur, bubblade det till i magen. Jag tänkte, hoppades, att allt detta
bara var en ond dröm. Att du kommit tillbaka för att hämta mig! 
Eller kanske var det någon annan som brydde sig? Någon som kunde rädda mig? 
Jag förstod nog ändå ganska snart, att jag inte kunde konkurrera med den yster och glädje 
de små valparna i buren bredvid visade. Så jag gav upp och satte mig istället i ett hörn och väntade...

Jag hörde fotstegen från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen. Jag följde snällt med henne.
Vi gick in i ett separat rum. Ett obehagligt, tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron.
'Du behöver inte oroa dig', sa hon. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända. 
Det var också en känsla av frihet och lättnad! Kärlekens fånge hade nu kommit till sitt slut,
men jag var orolig för henne. Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, på samma vis, som jag förr,
kände till alla dina obehag och ledsamheter...

Snällt och varsamt band hon ett band runt mina framben, samtidigt som en tår föll längs hennes kind. 
Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade göra, när jag tröstade dig för många år sen. 
Vant stack hon nålen in i min åder och när jag kände sticket och den kalla vätskan, la jag mig trött ner. 
Jag såg in i hennes vänliga ögon och mumlade 'hur kunde du?'

Kanske förstod hon mitt språk, för hon kramade mig och sa 'jag är så ledsen lille vän.'
Hon förklarade att det var hennes jobb. Att se till att jag kom till en bättre plats.
En plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen eller övergiven. 
En plats med mycket kärlek och ett ljus, så annorlunda mot det här på jorden. 
Med den sista lilla kraften jag hade kvar, försökte jag visa henne, genom att vifta på svansen, 
att mitt 'hur kunde du?' inte var riktat mot henne. Det var dig jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig! 
Jag kommer att vänta på dig i all framtid och måtte alla i ditt fortsatta liv,
älska och beundra dig lika mycket som jag gjort, och vara lika lojala mot dig som jag alltid har varit! 
Du var mitt allt - hur kunde du?

av Jim Willis

Jag vaknade idag och slogs av ett väldigt slag i magen som fick mig att tappa andan och lusten. Ensamhet. En ensamhet som jag inte tror finns, jag är inte ensam. Jag har så mycket och många. Men ändå denna tomhet.
Jag har intalat mig själv att denna omtalade tvåsamhet som jag upplevt fram tills tidigare år, inte är något för mig. Starkare själv och aldrig visa sig svag.
Vad är det för fel på svag, eller är det verkligen en svaghet? Att falla handlöst för kärleken och tappa sig själv till denna underbara känslan. Det är inget fel, det är en gåva och något som inte går förklara med ord, man  blir fånig och fnissig, tappar sig själv, hittar sig själv och tappar snart sig själv igen. En underbar förvirring och ett rus som gör en både illamående och sprudlande lycklig.
När det försvinner, blir man tom. Ibland inbillar jag mig att den där känslan inte finns, utan att det är ett handlöst fallande i väntan på att man ska bli knäckt och ensam kvar. Liggandes på den djupaste botten av alla och känna just ensamhet och tomhet.
Men kärleken försvinner inte för alltid, hoppas jag. & även om kärleken har försvunnit nu så finns det så mycket annat, så många människor som är värda att dö för.
Trots att dessa finns och jag älskar dem så obeskrivligt mycket så är det just tomhet och ensamhet jag känner.
Jag vaknade och såg solen, ville gå och bada med Kayleigh, precis som Vi brukade göra. Det känns som ett gigantiskt trappsteg att gå själv, det låter fånigt men ensam är inte stark och jag är inte stark just nu. Så badet får vänta, liksom jag väntar med en innerlig tro om att mina tankar om att detta bara är tillfälligt stämmer.

Uttorkning
Det är väldigt varmt nu och det har gått fort ifrån kyla till värme.
Så var noga med att djuren (även vi själva såklart) får i sig tillräckligt med vatten och ett bad eller en kylande blöt handduk kan göra susen.
Sitter just nu med en sjukt utmattad flicka som dessutom är i höglöp, hon är inte pigg för fem öre och vill inte ut på någon promenad eller helst inte resa sig. Så hon ligger med en blöt kall handduk och en hink med vatten. Hon börjar piggna till lite.
Att tänka på är även att det kan vara bra att vänta med de jätte långa promenaderna tills det blir något svalare under eftermiddagen.

Övrigt för tiden just nu är vårat vilt, och vi som hundägare bör ta vårt ansvar att följa lagen och se till att hundarna inte sticker efter vilt för att behålla lugnet för alla djur och deras ungar. Det är mycket påfrestningar för alla under påsken med smällare och nerskräpning så vi kan ju låta dem slippa att bli jagade på det också (: .

Allt för idag.
Peace out.

Nu är det sådär sjukt längesen jag engagerade mig i bloggen igeen..
Har man glömt det ett tag så glömmer man den helt efter ett tag men en liten uppdatering vore kanske inte fel nu efter typ sådär 1,5 månad uppehåll hehe.

Kayleigh löper. Detta startade dagen innan skolmästerskapet haha, underbart. Men vi fick tävla ändå. Vi körde lydnad, agility (agility + hopp klass).

Lydnaden gick rätt hyfsat med tanke på löpet och min nervositet, 149 poäng, det är den där satans platsen som aldrig fungerar.. Resulterade som 4 iaf.
Agility klassen är jag väldigt nöjd med, kommer inte ihåg var det blev mer än tvåa (a), vi var väldigt samlade och hade en bra kommunikation på banan. Slalomet funkar fortfarande inte men vi tog oss igenom det lite halvdant :P.
Hoppklassen blev katastrof, ofokuserade som få, Kayleigh var jätte trött och jag med, flummigt värre. Plus att jag insåg att jag måste börja träna åt andra hållet med haha. Banan var åt andra hållet och det har vi tydligen inte tränat så allt blev felvänt :P.

Annars aktuellt just nu är Irland.
Förhoppningsvis godkänner skolan min 5 veckors resa till Irland som utlandspraktik. Där ska jag vara hos PAWs animal rescue.
För er som inte vet eller känner mig så väl så är Irland min absolut högsta dröm att komma till. Det är helt obeskrivligt att känna att jag faktiskt kanske kommer komma iväg vecka 34, heelt sjukt. 5 veckor utan min lilla pärla K, jobbigt men det blir min livs resa.

Så... som den filosof jag är så tänker jag avsluta med mina fria tankar om allt och ingenting.
Ända sen jag var liten har jag tänkt: Jag ska förändra världen.
Jag ville bli advokat i tidig ålder för jag trodde på rättvisan.
Jag kom förbi det ganska fort och insåg hur mycket jag älskade att skriva & jag tänkte, jag ska förändra världen genom det jag skriver. Jag ska ge världen någonting. Jag vet, höga tankar för en liten flicka.
Sedan kom jag till det stadiet i livet som alla människor gör någon gång, där jag tappade tron på mänskligheten helt och hållet. Hela världen var skit. Tills jag insåg att jag faktiskt kunde hålla på med det jag älskar mest av allt på heltid. Hundar.
Jag har alltid haft ett extra öga för de utsatta och övergivna och det blev en gyllene regel för mig att de hundarna kommer alltid i första hand för min del. Valpar kommer alltid gå åt, men de medelålders hundar som blivit lämnade eller utsatta på något annat sätt, de hittar inte ett hem lika lätt. Det är så hemskt att det finns de otroliga hundar som inte får en andra chans. Så det blev mitt kall. Nellie kom och räddade mitt liv och tron på mänskligheten, Kayleighs fall gjorde att man tappade en del tro på den igen men hennes närhet är så otroligt givande och jag älskar varje dag med henne.

Så förändra världen. Ingen kan göra det själv men alla kan göra något. Alla har vi någon dröm om något, en tanke om hur det skulle vara om något var annorlunda. Det kan vara en liten liten till synes obetydlig sak men för någon annan en viktig grej, så om man tar den lilla grejen och förändrar den så har man startat en rullande snöboll.
Kan jag hjälpa en hund, förändra någon annan människas tankar om så bara för en sekund, så har jag lyckats. Jag vill göra världen till ett bättre ställe för fler individer. Jag kan inte rädda alla själv men jag kan hjälpa så många jag kan och det finns så många otroliga människor där ute som gör sitt absolut yttersta för dessa, så om vi alla samarbetar och alla ger sitt strå till stacken. Säg att du donerar 50 kronor, det är inte till synes mycket men du kanske förändrar den där lilla grejen som ingen utåt ser, men det är alltid någon som ser och glädjs åt detta.

Jag inväntar svar ifrån Paws om att starta en insamling med grejer som vi kan skicka ner i samband med att jag åker dit. Så ta chansen att bidra allihopa.
Har ni några gamla halsband,koppel,filtar,bäddar, vad som helst som bara ligger, skänk det till de som faktiskt skulle ha enorm nytta av det. Är det så att någon bädd eller filt är sönder så kan jag laga innan det skickas. Ingenting är onödigt eller för dåligt. Allt är välkommet.
Om ni är intresserade av detta så gå in och kika på www.neverneverland.se & http://www.paws.ie/ , se vad ni kan göra. Alla kan förändra något och tillsammans kan vi förändra allt.

Peace out (: