Hur kunde du?


När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig ditt barn,
och oavsett antalet skor jag tuggade sönder, eller några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. 
När jag var dum hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade hur kunde du? - men sen mjuknade du
och la mig på rygg och gosade med mig. Det tog lite längre än väntat för mig, att blir rumsren, 
för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.

Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande. Lyssnade på ditt 
stadiga andetag och dina hemliga drömmar, och jag tänkte, att livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick många rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan,
för glass är inte bra för hundar sa du), Jag tog långa tupplurer i solen, då jag väntade att du skulle
komma hem vid slutet av dagarna...

Stegvis började du spendera mer tid på arbetet, satsade på din karriär, och du la mycket tid på att leta
efter en människovän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta,
förstod dina besvikelser och klagade aldrig på dina dåliga beslut. Jag viftade istället på svansen
och visade glädje, när du kom hem - och när du blev kär, blev jag så lycklig för din skull!

Hon, numera din fru, är inte en hundmänniska. Trots det välkommnade jag henne till vårt hem, 
visade tillit och lydde henne. Jag var lycklig, därför att du var lycklig!... sen kom människobarnen, 
och jag delade åter din lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, 
och jag ville ta hand om dom.  Det var bara det, att du och hon, var oroliga att jag skulle skada dom,
så jag fick spendera den mesta delen av min tid, bannlyst till ett annat rum eller till en hundbur.
Ohh, vad jag vill älska dom, men jag blev istället fånge i kärleken...

När dom blev äldre, blev jag deras vän. De hängde i min päls, petade fingrar i mina ögon, 
undersökte mina öron och kysste mig på nosen. Jag älskade allt, som hade med dom att göra! 
Älskade deras beröringar - för ditt kel med mig, var nu mera sällsynt - och jag skulle försvara dom
med mitt egna liv om så behövdes. Jag smög ner i deras sängar om natten. Lyssnade nu till deras oroliga
andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var en tid, då när andra frågade dig om du hade hund, och du stolt visade ett foto av mig som du 
alltid bevarade i din plånbok, samtidigt som du gladeligen berättade historier om mig. 
De senaste åren har du bara svarat 'ja', på den frågan, och sen snabbt bytt samtalämne. 
Jag hade gått från att vara din hund till att bara vara en hund, och du undvek alla kostnader
som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad. Du och dom ska flytta till en lägenhet 
där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det var en tid,
då jag var din enda familj...

Jag var jätteglad över bilturen! Ända tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund, katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper, och sa
'jag vet att ni kommer att hitta en fint hem till henne.' De skakade på huvudena
och gav dig en ansträngd blick. De förstår verkligheten för en medelålders hund!
Även en med fina papper! Du fick, nästan lite brutalt, rycka dins sons händer från min päls. 
'Nej, pappa!!! Snälla låt dom inte ta min hund!' Du gav mig en hejdåklapp på huvudet, undvek mina ögon
och avstod artigt att ta mitt halsband och koppel med dig. 
Du hade en tid att passa, och nu har jag visst en också...

De är så snälla mot oss, så snälla som nu deras upptagna scheman tillåter. 
De matar oss naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen. 
I början, när någon passerade min bur, bubblade det till i magen. Jag tänkte, hoppades, att allt detta
bara var en ond dröm. Att du kommit tillbaka för att hämta mig! 
Eller kanske var det någon annan som brydde sig? Någon som kunde rädda mig? 
Jag förstod nog ändå ganska snart, att jag inte kunde konkurrera med den yster och glädje 
de små valparna i buren bredvid visade. Så jag gav upp och satte mig istället i ett hörn och väntade...

Jag hörde fotstegen från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen. Jag följde snällt med henne.
Vi gick in i ett separat rum. Ett obehagligt, tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron.
'Du behöver inte oroa dig', sa hon. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända. 
Det var också en känsla av frihet och lättnad! Kärlekens fånge hade nu kommit till sitt slut,
men jag var orolig för henne. Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, på samma vis, som jag förr,
kände till alla dina obehag och ledsamheter...

Snällt och varsamt band hon ett band runt mina framben, samtidigt som en tår föll längs hennes kind. 
Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade göra, när jag tröstade dig för många år sen. 
Vant stack hon nålen in i min åder och när jag kände sticket och den kalla vätskan, la jag mig trött ner. 
Jag såg in i hennes vänliga ögon och mumlade 'hur kunde du?'

Kanske förstod hon mitt språk, för hon kramade mig och sa 'jag är så ledsen lille vän.'
Hon förklarade att det var hennes jobb. Att se till att jag kom till en bättre plats.
En plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen eller övergiven. 
En plats med mycket kärlek och ett ljus, så annorlunda mot det här på jorden. 
Med den sista lilla kraften jag hade kvar, försökte jag visa henne, genom att vifta på svansen, 
att mitt 'hur kunde du?' inte var riktat mot henne. Det var dig jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig! 
Jag kommer att vänta på dig i all framtid och måtte alla i ditt fortsatta liv,
älska och beundra dig lika mycket som jag gjort, och vara lika lojala mot dig som jag alltid har varit! 
Du var mitt allt - hur kunde du?

av Jim Willis

Jag vaknade idag och slogs av ett väldigt slag i magen som fick mig att tappa andan och lusten. Ensamhet. En ensamhet som jag inte tror finns, jag är inte ensam. Jag har så mycket och många. Men ändå denna tomhet.
Jag har intalat mig själv att denna omtalade tvåsamhet som jag upplevt fram tills tidigare år, inte är något för mig. Starkare själv och aldrig visa sig svag.
Vad är det för fel på svag, eller är det verkligen en svaghet? Att falla handlöst för kärleken och tappa sig själv till denna underbara känslan. Det är inget fel, det är en gåva och något som inte går förklara med ord, man  blir fånig och fnissig, tappar sig själv, hittar sig själv och tappar snart sig själv igen. En underbar förvirring och ett rus som gör en både illamående och sprudlande lycklig.
När det försvinner, blir man tom. Ibland inbillar jag mig att den där känslan inte finns, utan att det är ett handlöst fallande i väntan på att man ska bli knäckt och ensam kvar. Liggandes på den djupaste botten av alla och känna just ensamhet och tomhet.
Men kärleken försvinner inte för alltid, hoppas jag. & även om kärleken har försvunnit nu så finns det så mycket annat, så många människor som är värda att dö för.
Trots att dessa finns och jag älskar dem så obeskrivligt mycket så är det just tomhet och ensamhet jag känner.
Jag vaknade och såg solen, ville gå och bada med Kayleigh, precis som Vi brukade göra. Det känns som ett gigantiskt trappsteg att gå själv, det låter fånigt men ensam är inte stark och jag är inte stark just nu. Så badet får vänta, liksom jag väntar med en innerlig tro om att mina tankar om att detta bara är tillfälligt stämmer.

Uttorkning
Det är väldigt varmt nu och det har gått fort ifrån kyla till värme.
Så var noga med att djuren (även vi själva såklart) får i sig tillräckligt med vatten och ett bad eller en kylande blöt handduk kan göra susen.
Sitter just nu med en sjukt utmattad flicka som dessutom är i höglöp, hon är inte pigg för fem öre och vill inte ut på någon promenad eller helst inte resa sig. Så hon ligger med en blöt kall handduk och en hink med vatten. Hon börjar piggna till lite.
Att tänka på är även att det kan vara bra att vänta med de jätte långa promenaderna tills det blir något svalare under eftermiddagen.

Övrigt för tiden just nu är vårat vilt, och vi som hundägare bör ta vårt ansvar att följa lagen och se till att hundarna inte sticker efter vilt för att behålla lugnet för alla djur och deras ungar. Det är mycket påfrestningar för alla under påsken med smällare och nerskräpning så vi kan ju låta dem slippa att bli jagade på det också (: .

Allt för idag.
Peace out.

Nu är det sådär sjukt längesen jag engagerade mig i bloggen igeen..
Har man glömt det ett tag så glömmer man den helt efter ett tag men en liten uppdatering vore kanske inte fel nu efter typ sådär 1,5 månad uppehåll hehe.

Kayleigh löper. Detta startade dagen innan skolmästerskapet haha, underbart. Men vi fick tävla ändå. Vi körde lydnad, agility (agility + hopp klass).

Lydnaden gick rätt hyfsat med tanke på löpet och min nervositet, 149 poäng, det är den där satans platsen som aldrig fungerar.. Resulterade som 4 iaf.
Agility klassen är jag väldigt nöjd med, kommer inte ihåg var det blev mer än tvåa (a), vi var väldigt samlade och hade en bra kommunikation på banan. Slalomet funkar fortfarande inte men vi tog oss igenom det lite halvdant :P.
Hoppklassen blev katastrof, ofokuserade som få, Kayleigh var jätte trött och jag med, flummigt värre. Plus att jag insåg att jag måste börja träna åt andra hållet med haha. Banan var åt andra hållet och det har vi tydligen inte tränat så allt blev felvänt :P.

Annars aktuellt just nu är Irland.
Förhoppningsvis godkänner skolan min 5 veckors resa till Irland som utlandspraktik. Där ska jag vara hos PAWs animal rescue.
För er som inte vet eller känner mig så väl så är Irland min absolut högsta dröm att komma till. Det är helt obeskrivligt att känna att jag faktiskt kanske kommer komma iväg vecka 34, heelt sjukt. 5 veckor utan min lilla pärla K, jobbigt men det blir min livs resa.

Så... som den filosof jag är så tänker jag avsluta med mina fria tankar om allt och ingenting.
Ända sen jag var liten har jag tänkt: Jag ska förändra världen.
Jag ville bli advokat i tidig ålder för jag trodde på rättvisan.
Jag kom förbi det ganska fort och insåg hur mycket jag älskade att skriva & jag tänkte, jag ska förändra världen genom det jag skriver. Jag ska ge världen någonting. Jag vet, höga tankar för en liten flicka.
Sedan kom jag till det stadiet i livet som alla människor gör någon gång, där jag tappade tron på mänskligheten helt och hållet. Hela världen var skit. Tills jag insåg att jag faktiskt kunde hålla på med det jag älskar mest av allt på heltid. Hundar.
Jag har alltid haft ett extra öga för de utsatta och övergivna och det blev en gyllene regel för mig att de hundarna kommer alltid i första hand för min del. Valpar kommer alltid gå åt, men de medelålders hundar som blivit lämnade eller utsatta på något annat sätt, de hittar inte ett hem lika lätt. Det är så hemskt att det finns de otroliga hundar som inte får en andra chans. Så det blev mitt kall. Nellie kom och räddade mitt liv och tron på mänskligheten, Kayleighs fall gjorde att man tappade en del tro på den igen men hennes närhet är så otroligt givande och jag älskar varje dag med henne.

Så förändra världen. Ingen kan göra det själv men alla kan göra något. Alla har vi någon dröm om något, en tanke om hur det skulle vara om något var annorlunda. Det kan vara en liten liten till synes obetydlig sak men för någon annan en viktig grej, så om man tar den lilla grejen och förändrar den så har man startat en rullande snöboll.
Kan jag hjälpa en hund, förändra någon annan människas tankar om så bara för en sekund, så har jag lyckats. Jag vill göra världen till ett bättre ställe för fler individer. Jag kan inte rädda alla själv men jag kan hjälpa så många jag kan och det finns så många otroliga människor där ute som gör sitt absolut yttersta för dessa, så om vi alla samarbetar och alla ger sitt strå till stacken. Säg att du donerar 50 kronor, det är inte till synes mycket men du kanske förändrar den där lilla grejen som ingen utåt ser, men det är alltid någon som ser och glädjs åt detta.

Jag inväntar svar ifrån Paws om att starta en insamling med grejer som vi kan skicka ner i samband med att jag åker dit. Så ta chansen att bidra allihopa.
Har ni några gamla halsband,koppel,filtar,bäddar, vad som helst som bara ligger, skänk det till de som faktiskt skulle ha enorm nytta av det. Är det så att någon bädd eller filt är sönder så kan jag laga innan det skickas. Ingenting är onödigt eller för dåligt. Allt är välkommet.
Om ni är intresserade av detta så gå in och kika på www.neverneverland.se & http://www.paws.ie/ , se vad ni kan göra. Alla kan förändra något och tillsammans kan vi förändra allt.

Peace out (:

Hejhej hallå dagboken.. hehe nej men Godmorgooon!

Jag är för trött för att skriva här egentligen, borde låta bli.. Är så dryg på morgonen ändå. Men allt för en uppdatering!

Klockan är 08:26, jag gick upp 06:30, vilket aldrig  händer så min kropp fattar ingenting.

Pappa kom och hämtade mig och K sen hämtade vi upp Tobbe och körde hem honom och Kayleigh. Han ska vara hundvakt åt henne den här veckan när jag har praktik på djurmagazinet.. Känns bra att lämna henne till honom för han är jätte duktig med hundar och de kommer bra överrens. Jag däremot, känner mig helt naken och ensam utan henne! Hatar att vara utan min lilla flicka, min sämre halva ;).

Nu sitter jag iaf på pappas job, mitt jobb också för den delen, Freja Transport och väntar på att tiden ska gå så att jag kan börja min praktik. Jag tycker det är väldigt roligt att jobba i butik så jag hoppas det blir en rolig vecka.

Igår var sista agility träningen, lite tråkigt men nu börjar ju snön försvinna så det går att träna i skolan nu. Det gick ganska bra, Kayleigh var överspeedad, kan bero på att hon endast får gå kopplade promenade nu i en vecka då Carina tog bort en sträckning på henne. Det känns som att det börjar släppa lite nu på slalomet och det känns jätte bra för då får man lite mer motivation att träna på det..

Ha en bra dag allihopa!

Peace out!

Nu är vi tillbaka i gamla banor där uppdateringen på bloggen fullkomligt suger. Sorry.

Denna veckan har jag praktik hos Carina, nästa vecka ska jag vara på djurmagazinet så ville verkligen ta vara på denna veckan men då tyckte vädret att det var en as bra idé att förstöra hela Sverige med sjukt mycket snö igen, love it! Så får se om det går att ta sig fram under dagen då bussarna inte går för tillfället. Hehe lite tur för mig att snön kom för nu slipper jag övningsköra hehee :P .

Den här veckan har varit spännande, Carina har nu börjat med Ljusterapi och el, så hon har numera Biolight och el, jag har fått prova båda delarna och det är fascinerande vad såna där prylar kan göra! Idag var tanken att vi skulle ta våra egna hundar och prova oss fram lite på men får se hur det blir med det. Tror att Kayleigh verkligen hade behövt en ordentligt genomgång så hoppas.

Nu mina vänner, jag är riktigt förbannad över min bussresa hem igår.

Ettans buss går ifrån Huskvarna och därför den bussen jag behövde ta, (no shit sherlock), ettans buss brukar även ha gott om fyllegubbar. Personligen så skiter jag fullständigt i vad folk har för problem, det rör mig inte i ryggen, kanske låter hemskt men vill de supa bort sina liv så fine, be my guest. Men borde det inte finnas något slags alkohol förbud på bussarna? Det kanske inte ska vara okej att supa sig as packad på en buss för att sedan ramla iväg på vad det nu är? Antagligen så finns det regler för det här men eftersom bussen nästan alltid bara är bemannad med en busschaufför så förstår jag mycket väl att det ansvaret kan inte hamna på honom/henne, de får stå ut med så otroligt mycket ändå. Men vet man vilka bussar som vanligtvis är värst utsatta, ha alltid någon där då! Och det är verkligen ju ingen nyhet för någon att ettan är en av dom.

Iallafall!

Kayleigh är väldigt van vid att åka både buss,tåg och bil. Hon sköter sig faktiskt exemplariskt, hon sitter eller ligger bredvid mig och bryr sig inte ett dugg om allt som rör sig, inte ens på ettans bussar. Hon har liksom förstått att här kan jag vara lugn, morsan fixar situationen liksom. Detta är ett måste då vi reser kommunalt så mycket som vi gör.

Igår satte vi oss längst bak på bussen för där var det tomt och lugnt, jag satte satte kayleigh längst in mot väggen och mig bredvid. Ett fyllo med en öl i handen får syn på oss och marscherar så rakt han kan med den promillen fram och stirrar blint på Kayleigh och jag reser mig upp och säger: Du får sätta dig någon annanstans, min hund är rädd.
Han sa att hunden skulle få lukta på honom och se att han inte var farlig. Som sagt, Kayleigh bryr sig inte om  vad som händer särskilt mycket och jag släpper självklart inte fram henne så så länge han höll sig på sin kant så var det ju lugnt. Men Plötsligt, slänger han sig upp, lutar sig långt ner mot kayleigh, stirrar henne rakt i ögonen, blottar alla tänder och slänger ner handen mot henne och säger : Heeeeeeej lillla vovveeen!

Det gick så fort så jag hann inte reagera på vad han gjorde. Men Kayleigh tog hans hand, förvånad över att hon inte direkt bet utan bara tog den. Och OJ vad arg jag var! Självklart inte på Kayleigh, det var en helt naturlig reaktion i den situationen när det kom så plötsligt.

Vad jag gjorde efter detta hör inte till historien här. Men om något av aallt det som jag har kämpat med och jobbat på med Kayleigh är förstört då kommer jag se till att stöta på honom igen.

Så. Nu har jag skrivit av mig lite om det också.

Peace out. 

Kunde lika gärna suttit här och färgat håret grått på en gång. Ryggen värker och likadant gör knät. Gamla knäskadan är tillbaka igen, blir så lycklig!!... Så ut och gå idag är ju att glömma, snälla söta mamma tog med Kayleigh för att gå runt västersjön.

Varit och jobbat och under tiden jag städade aktiverade jag K med uppletande på lagret, men hon var på super humör och var suverän så hann inte ens gå ifrån lagret i princip innan hon hade hittat det hon skulle, oavsett svårighetsgrad! Sen körde vi igenom lydnaden lite också och det gick också bra, lite slarv imellanåt men sen blev det lite skärpning.

Imon är det agility träning, känns as bra med knät men får linda det ordentligt och proppa i mig lite painpills innan vi åker. För det kommer bli en välbehövd träning, jag har anmält mig och K till skolmästerskapet BÅDE hopp klassen och agility klassen, hur jag tänkte är en jätte bra fråga men det blir bra träning och lite press på mig, vilket kan vara bra när det kommer till agilityn och min slalom träning :P . Är ju bara inofficiellt så det spelar ju inte någon roll hur det går utan mest en kul grej. Jag får träna på min otroliga scenskräck också haha.

Sitter nu och försöker blondera mig, det går inte heller något vidare, brandgult är snyggt för övrigt..

Hoppas alla har en bra helg! Peace out.

Känner inte att det finns så mycket att uppdatera om idag för det har varit en väldigt lång dag med långa lektioner. Vi gick en långpromenad med hundarna (jag, Julia & Hanna) och det fick räcka för dagen. Kayleigh ligger nöjt och snarkar på golvet så inte klagar de på en träningspaus imellanåt.

Imorgon har vi en kvällsföreläsning med Dacke katten (?) så därför är vi lediga på fredag, ska bli skönt. Hinna gå en härlig långpromenad på fredag förmiddag efter en lång skön sovmorgon innan man sätter sig i bilen för att färdas mot Jönköping igen.
I helgen ska jag förhoppningsvis träffa min älsklings granne Noomia aka Kovo. Sedan blir det några öl med min vapendragare Miriam och jobb+agility träning såklart. Skön helg.

Ser verkligen fram emot min apu vecka hos Carina vecka 11.  (www.aussieringens.bloggplatsen.se www.friskhund.se)
Nya spännande arbetsuppgifter som jag kommer berätta mer om då!

Verkligen en dröm att utbilda sig för att sedan kunna delta i Frisk Hunds arbete. De gör ett otroligt bra arbete och det är inte en underdrift när jag & Ulrika beskriver Carina som en gud. Vissa tillber gud, Vi ber till Carina ;)

Jag har tydligen fått resultaten från Kayls HD röntgen (Tur att man har en bra uppfödare som håller koll åt en ;), Tack Emma för uppdateringen hehe. ) Det var grad B och jag ska inte ljuga och säga att jag blev direkt överlycklig.. Men, det är godkänd, hon fungerar bra och är frisk, det är ju det viktigaste..

Imorgon har vi hundlektion igen så då får vi hoppas att det går lite bättre denna gången än sist.
Jag lyckades tydligen ordbajsa en hel del trots att jag inte hade något att säga alls från början. Detta är lite av massor fast ingenting som händer i mitt liv just nu, jag har skolarbete upp över öronen, försenade arbeten sen innan jul och stora försenade arbeten från denna terminen. I love it. Orkar inte riktigt ta tag i det just nu. Antagligen inte senare heller, men försöka under apun och det nästkommande lovet.

Jag saknar dig så det värker i hela kroppen, varje dag.

Peace out.

Ska börja med att vara lite positiv innan jag kräks ut mitt missnöje.

Har inte skrivit om agility träningen i söndags så tänkte göra det nu.

Vi började med vippen på allvar och kontaktfälten och det gick alldeles klockrent.
Hon tyckte vippen var lite läskig till att börja med men när hon förstod att det inte var så läskigt om man tog det lite lugnt så gick det jätte bra.
Bytte ut leksaken mot godis för att sänka motivationen lite, agility är tillräcklig motivation i sig och jag får en något mer sansad och hanterbar hund. Höll på lite med slalomet också, inte så mycket som jag kanske borde gjort (förlåt Ulrika! haha) men mer än vanligt och det gick också rätt hyfsat faktiskt men lade inte ner särskilt mycket energi på det så överdrivna framsteg blev det ju inte :P . Jag var väldigt nöjd med träningen iaf och det är ju det viktigaste.

NU ska jag kräkas! Kräkas på människor med hundar som dom inte kan hantera. Jag är av den sortens människor som inte säger att en hund är omöjlig. Ingen hund är omöjlig och alla hundar går att rehabilitera, DOCK kan det vara omöjligt för en viss person att rehabilitera just den hunden i fråga. Och kan man inte som person se sina begränsningar kan det bli oerhört dumt. Hur långt ska det gå innan gränsen sätts? Om man inte ser vad man har i kopplet och inte heller tar ansvar för det som händer i andra änden, är det då lämpligt att gå på en skola men massa hundar och människor som bor tätt inpå varandra?

Min hund är ingen ängel i alla lägen men jag fuullt medveten om all problematik som finns och tar därför ansvar över detta och utsätter aldrig Kayleigh, mig eller omgivningen för dessa situationer. En del av detta är att jag vet mycket väl vilka hundar min hund inte går ihop med och vilka som aggar mot varandra i t.ex klassrummet, därför väljer jag att inte sätta mig bredvid just de hundarna och tar ansvar över att min hund inte ligger och aggar emot dem. Är inte detta precis vad man borde göra?
Hunden jag syftar på i detta inlägg är det säkert inga som helst fel på utan i grunden en väldigt osäker hund, ett vanligt problem som inte blir bättre av att föraren inte förstår sig på problemet.
Men vet man om all denna problematik, och att det har hänt väldigt många incidenter så kanske det borde ringa en klocka om att man ska ha hunden kopplad?! Frågar man inte sig själv, klarar jag den här hunden? Kan jag lösa detta själv? Kan jag garantera att ingen annan kommer till skada? Om man inte kan läsa sin hund och inte har en aning om signalerna, ha hunden kopplad?
Jag förstår inte problematiken i detta, olyckor kan hända, absolut, det händer alla. Men vid första gången det händer något kanske man ska ta tag i det hela, ja förstås, helst innan första gången men efter första gången borde problemet vara uppenbart? Frågan blir, vad berodde detta på? Vad gjorde jag som kunde utlöst det eller vad var det runt omkring som utlöste det, hitta anledningen och jobba därifrån. Gör man inte detta och inte tar tag i problemet då kan det t.om bli farligt.
Jag förstår mig inte på detta. Hade man sett framsteg och att personen i fråga jobbar med problemet så ger jag tummen upp, jag vet hur det är att kämpa med sådana problem som det handlar om men man ska inte hålla på med dom om man inte kan hantera det, det är verkligen inte lätt alla gånger det är mycket jobb som tar tid beroende på orsak och konsekvent träning men inte omöjligt om man förstår sig på det.
Tycker synd om ekipaget som blev lidande idag och hoppas att det inte blir några men.

Min hund har varit jätte kul idag också, vägrat komma på inkallning och sprungit runt i cirklar och bara gett mig fingret. PUSS KAYLEIGH jag älskar dig. Hon är söt nu iaf, ligger och sover om det förklarar saken.

Ha en fortsatt trevlig kväll och kom ihåg att den enda som har ansvar över din hund, det är du.

Peace out.