Det här inlägget kommer inte handla så mycket om Kayleigh så ni vet innan ni lägger tid på att läsa det här (;

Funderat ett tag nu på hur allt har blivit, hur jag har blivit. Jag kan inte se om det är förändringar till sina fördelar eller nackdelarna, blandat är det men det skapar bara förvirring..

Jag har alltid varit impulsiv, framåt och allmänt driftig i saker jag vill. Jag har haft skyhöga mål om vad jag vill bli och vad jag vill göra i mitt liv, ingenting var för höga mål. Jag resonerar liknande idag när andra pratar men när det kommer till mig själv säger en liten röst i huvudet att jag måste sluta vara naiv och sätta mer realistiska krav.

Samtidigt som jag vet att mina drömmar inte är särskilt svåra att nå om jag verkligen vill det.
När jag fick Nellie fick jag lära mig om ansvar och det har stigit mig till huvudet.
Jag tycker om att ha ansvar, jag älskar att ha ansvar över Kayleigh, att hon är min och veta att det finns måsten som behöver utföras. Kanske är det känslan av att känna sig behövd och känna att det finns någon som alltid finns där?
I vilket fall så började det så. Nu känner jag ett oerhört ansvar i att t.ex diska. Skulle jag gå och sätta mig i soffan utan att jag har gjort det kommer den lilla rösten i huvudet och säger att det är dumt och naivt att bara gå och sätta sig och tro att någon annan ska göra det. Jag vill ha allt iordning, en planerad vardag osv.
Detta låter inte som något speciellt men skulle någon annan t.ex ha Kayleigh i några timmar så får jag panik, måste hem till henne igen, för det är mitt ansvar, ingen ska behöva ta hand om mina saker och mina uppgifter.
Typ som att hela vardagen trillar i bitar utan rutiner och måste, Jag vet jag låter som ett psyko men jag har som sagt bara tänkt mycket på hur jag är nu och hur det var då.
Det har hänt så fruktansvärt mycket det här året och jag fick frågan: Vad är du gjord av?
Jag vet inte, det är inte så att jag tar mig igenom saker utan bara blundar jävligt hårt så kanske det försvinner. Så om man istället fyller vardagen med massa måsten och andra känslor så försvinner det lite mer. Jag har blivit lite av en vägg, jag orkar inte vara ledsen, känner mig oerhört sviken och ledsen just nu, om jag tänker på vad som håller på att hända. Så därför tänker jag inte på det utan typ: Jajamen, det snöar idag, men imon kanske det regnar :D . Skulle jag mot all förmodan bli ledsen så blir jag förbannad efteråt för att jag inte gjorde något bättre av den tiden.

Jag måste skriva av mig lite ibland även om det inte finns någon röd tråd i det jag skriver alls, ibland så känns det lite bättre efteråt bara, nu går det bita ihop en stund till och glömma din frånvaro och låtsas att inte lyssna på allt snack.

Det är inte Kayleigh som väljer att leva, det är Jag som väljer. Det ska ni komma ihåg, så är det någon som det ska snackas om så är det mig inte en individ på fyra ben som inte kan försvara sig på något sätt.