Hur kunde du?


När jag var valp, underhöll jag dig med mina egenheter och fick dig att skratta. Du kallade mig ditt barn,
och oavsett antalet skor jag tuggade sönder, eller några totalförstörda kuddar, blev jag din allra bästa vän. 
När jag var dum hund, pekade du ditt finger mot mig och frågade hur kunde du? - men sen mjuknade du
och la mig på rygg och gosade med mig. Det tog lite längre än väntat för mig, att blir rumsren, 
för du hade väldigt mycket att göra, men vi fixade det tillsammans.

Jag kommer ihåg nätterna när jag låg tätt intill dig och lyssnade på ditt snarkande. Lyssnade på ditt 
stadiga andetag och dina hemliga drömmar, och jag tänkte, att livet kan inte bli mer perfekt än så här.
Vi gick många rundor i parkerna, åkte långa bilturer och stannade för att äta glass (jag fick bara våfflan,
för glass är inte bra för hundar sa du), Jag tog långa tupplurer i solen, då jag väntade att du skulle
komma hem vid slutet av dagarna...

Stegvis började du spendera mer tid på arbetet, satsade på din karriär, och du la mycket tid på att leta
efter en människovän. Jag väntade tålmodigt, tröstade ditt brustna hjärta,
förstod dina besvikelser och klagade aldrig på dina dåliga beslut. Jag viftade istället på svansen
och visade glädje, när du kom hem - och när du blev kär, blev jag så lycklig för din skull!

Hon, numera din fru, är inte en hundmänniska. Trots det välkommnade jag henne till vårt hem, 
visade tillit och lydde henne. Jag var lycklig, därför att du var lycklig!... sen kom människobarnen, 
och jag delade åter din lycka. Jag var fascinerad över deras små fingrar, hur dom luktade, 
och jag ville ta hand om dom.  Det var bara det, att du och hon, var oroliga att jag skulle skada dom,
så jag fick spendera den mesta delen av min tid, bannlyst till ett annat rum eller till en hundbur.
Ohh, vad jag vill älska dom, men jag blev istället fånge i kärleken...

När dom blev äldre, blev jag deras vän. De hängde i min päls, petade fingrar i mina ögon, 
undersökte mina öron och kysste mig på nosen. Jag älskade allt, som hade med dom att göra! 
Älskade deras beröringar - för ditt kel med mig, var nu mera sällsynt - och jag skulle försvara dom
med mitt egna liv om så behövdes. Jag smög ner i deras sängar om natten. Lyssnade nu till deras oroliga
andetag och hemliga drömmar, och tillsammans väntade vi på ljudet av din bil på uppfarten.

Det var en tid, då när andra frågade dig om du hade hund, och du stolt visade ett foto av mig som du 
alltid bevarade i din plånbok, samtidigt som du gladeligen berättade historier om mig. 
De senaste åren har du bara svarat 'ja', på den frågan, och sen snabbt bytt samtalämne. 
Jag hade gått från att vara din hund till att bara vara en hund, och du undvek alla kostnader
som hade med mig att göra.

Nu har du en ny karriärmöjlighet i en annan stad. Du och dom ska flytta till en lägenhet 
där husdjur inte är välkomna. Du har tagit det rätta beslutet för din familj, men det var en tid,
då jag var din enda familj...

Jag var jätteglad över bilturen! Ända tills vi kom fram till djurhemmet.
Det luktade hund, katt, rädsla och hopplöshet. Du skrev under lite papper, och sa
'jag vet att ni kommer att hitta en fint hem till henne.' De skakade på huvudena
och gav dig en ansträngd blick. De förstår verkligheten för en medelålders hund!
Även en med fina papper! Du fick, nästan lite brutalt, rycka dins sons händer från min päls. 
'Nej, pappa!!! Snälla låt dom inte ta min hund!' Du gav mig en hejdåklapp på huvudet, undvek mina ögon
och avstod artigt att ta mitt halsband och koppel med dig. 
Du hade en tid att passa, och nu har jag visst en också...

De är så snälla mot oss, så snälla som nu deras upptagna scheman tillåter. 
De matar oss naturligtvis, men jag tappade aptiten för flera dagar sen. 
I början, när någon passerade min bur, bubblade det till i magen. Jag tänkte, hoppades, att allt detta
bara var en ond dröm. Att du kommit tillbaka för att hämta mig! 
Eller kanske var det någon annan som brydde sig? Någon som kunde rädda mig? 
Jag förstod nog ändå ganska snart, att jag inte kunde konkurrera med den yster och glädje 
de små valparna i buren bredvid visade. Så jag gav upp och satte mig istället i ett hörn och väntade...

Jag hörde fotstegen från korridoren när hon kom till mig i slutet av dagen. Jag följde snällt med henne.
Vi gick in i ett separat rum. Ett obehagligt, tyst och tomt rum. Hon satte mig på ett bord och smekte mina öron.
'Du behöver inte oroa dig', sa hon. Mitt hjärta dunkade av förväntan och spänning för vad som skulle hända. 
Det var också en känsla av frihet och lättnad! Kärlekens fånge hade nu kommit till sitt slut,
men jag var orolig för henne. Jag kände igen obehaget och tyngden hon bar, på samma vis, som jag förr,
kände till alla dina obehag och ledsamheter...

Snällt och varsamt band hon ett band runt mina framben, samtidigt som en tår föll längs hennes kind. 
Jag slickade hennes hand på samma vis som jag brukade göra, när jag tröstade dig för många år sen. 
Vant stack hon nålen in i min åder och när jag kände sticket och den kalla vätskan, la jag mig trött ner. 
Jag såg in i hennes vänliga ögon och mumlade 'hur kunde du?'

Kanske förstod hon mitt språk, för hon kramade mig och sa 'jag är så ledsen lille vän.'
Hon förklarade att det var hennes jobb. Att se till att jag kom till en bättre plats.
En plats, där jag aldrig mer skulle bli ignorerad, slagen eller övergiven. 
En plats med mycket kärlek och ett ljus, så annorlunda mot det här på jorden. 
Med den sista lilla kraften jag hade kvar, försökte jag visa henne, genom att vifta på svansen, 
att mitt 'hur kunde du?' inte var riktat mot henne. Det var dig jag tänkte på. Jag glömmer dig aldrig! 
Jag kommer att vänta på dig i all framtid och måtte alla i ditt fortsatta liv,
älska och beundra dig lika mycket som jag gjort, och vara lika lojala mot dig som jag alltid har varit! 
Du var mitt allt - hur kunde du?

av Jim Willis

 

Sofie S

27 april 2011 22:10

sällan jag gråter, men mina tårar började också rinna. grymt bra text som fick mig att inse en del

 

Noomie

29 april 2011 15:41

Jossan, min macara....

http://lexx.blogg.se

Josephine Larsson

29 april 2011 15:43

Gissar på att du menar mascara ;) och jag veet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kom hem från jobbet nyss och såg senaste uppdateringen från PAWS. Det behövs hjälp och det nu. Det har kommit in tre liknande fall på en vecka och veterinär kostnaderna för dessa hundar är enorma, vilka är vi att sitta och se på? Jag ska göra allt so...

Nu är tillbaka i Sverige igen.. Hjärtat blöder, känner att jag är på helt fel ställe.Jag vill fortsätta att ägna min tid åt rescue hundarna, vara i detta underbara land med alla underbara människor. Det har varit den bästa månaden i hela mitt liv, de...

Tiden flyger iväg här, idag är det bara en vecka kvar här och det känns så fruktansvärt sorgligt. Det känns som att man åker tillbaka till ruta ett igen, på hemmaplan där det känns som att man inte kan göra ett skit åt saken. Det är iaf helt klart at...