Ska börja med att vara lite positiv innan jag kräks ut mitt missnöje.

Har inte skrivit om agility träningen i söndags så tänkte göra det nu.

Vi började med vippen på allvar och kontaktfälten och det gick alldeles klockrent.
Hon tyckte vippen var lite läskig till att börja med men när hon förstod att det inte var så läskigt om man tog det lite lugnt så gick det jätte bra.
Bytte ut leksaken mot godis för att sänka motivationen lite, agility är tillräcklig motivation i sig och jag får en något mer sansad och hanterbar hund. Höll på lite med slalomet också, inte så mycket som jag kanske borde gjort (förlåt Ulrika! haha) men mer än vanligt och det gick också rätt hyfsat faktiskt men lade inte ner särskilt mycket energi på det så överdrivna framsteg blev det ju inte :P . Jag var väldigt nöjd med träningen iaf och det är ju det viktigaste.

NU ska jag kräkas! Kräkas på människor med hundar som dom inte kan hantera. Jag är av den sortens människor som inte säger att en hund är omöjlig. Ingen hund är omöjlig och alla hundar går att rehabilitera, DOCK kan det vara omöjligt för en viss person att rehabilitera just den hunden i fråga. Och kan man inte som person se sina begränsningar kan det bli oerhört dumt. Hur långt ska det gå innan gränsen sätts? Om man inte ser vad man har i kopplet och inte heller tar ansvar för det som händer i andra änden, är det då lämpligt att gå på en skola men massa hundar och människor som bor tätt inpå varandra?

Min hund är ingen ängel i alla lägen men jag fuullt medveten om all problematik som finns och tar därför ansvar över detta och utsätter aldrig Kayleigh, mig eller omgivningen för dessa situationer. En del av detta är att jag vet mycket väl vilka hundar min hund inte går ihop med och vilka som aggar mot varandra i t.ex klassrummet, därför väljer jag att inte sätta mig bredvid just de hundarna och tar ansvar över att min hund inte ligger och aggar emot dem. Är inte detta precis vad man borde göra?
Hunden jag syftar på i detta inlägg är det säkert inga som helst fel på utan i grunden en väldigt osäker hund, ett vanligt problem som inte blir bättre av att föraren inte förstår sig på problemet.
Men vet man om all denna problematik, och att det har hänt väldigt många incidenter så kanske det borde ringa en klocka om att man ska ha hunden kopplad?! Frågar man inte sig själv, klarar jag den här hunden? Kan jag lösa detta själv? Kan jag garantera att ingen annan kommer till skada? Om man inte kan läsa sin hund och inte har en aning om signalerna, ha hunden kopplad?
Jag förstår inte problematiken i detta, olyckor kan hända, absolut, det händer alla. Men vid första gången det händer något kanske man ska ta tag i det hela, ja förstås, helst innan första gången men efter första gången borde problemet vara uppenbart? Frågan blir, vad berodde detta på? Vad gjorde jag som kunde utlöst det eller vad var det runt omkring som utlöste det, hitta anledningen och jobba därifrån. Gör man inte detta och inte tar tag i problemet då kan det t.om bli farligt.
Jag förstår mig inte på detta. Hade man sett framsteg och att personen i fråga jobbar med problemet så ger jag tummen upp, jag vet hur det är att kämpa med sådana problem som det handlar om men man ska inte hålla på med dom om man inte kan hantera det, det är verkligen inte lätt alla gånger det är mycket jobb som tar tid beroende på orsak och konsekvent träning men inte omöjligt om man förstår sig på det.
Tycker synd om ekipaget som blev lidande idag och hoppas att det inte blir några men.

Min hund har varit jätte kul idag också, vägrat komma på inkallning och sprungit runt i cirklar och bara gett mig fingret. PUSS KAYLEIGH jag älskar dig. Hon är söt nu iaf, ligger och sover om det förklarar saken.

Ha en fortsatt trevlig kväll och kom ihåg att den enda som har ansvar över din hund, det är du.

Peace out.