Rätt eller fel att skriva det här men det är något som känns rätt just nu...

För er som inte vet så blev Kayleigh misshandlad i sitt förra hem tills hon blev 8 månader gammal, då kom hon till mig. Hon var väldigt svår hanterad och har alltid tagit ut sin rädsla i aggression. Nu är det 1 år sen jag fick hem henne och mycket har förändrats och mycket har inte förändrats.

När någon frågar mig hur det går med Kayleigh så svarar jag oftast att det går framåt, Bra eller att det är en lite jobbig period.

Och det går bra och framåt! Absolut.
Någon frågade mig här i veckan när vi diskuterade vad jag skulle göra, Om jag älskade min hund. Denna frågan sårade mig något oändligt, jag älskar min hund, över allting annat! Hon är mitt allt och jag vill ingenting annat än att ha en avslappnad och rolig vardag med henne.

Men det är inte avslappnat och det är inte roligt.

Kayleigh är en osäker hund vilket är fullt förståligt och hon har gjort mycket saker som inte är acceptabelt men man har kunnat "förstå" att hon har hanterat situationen som hon har gjort. Sen kommer de situationerna som varken jag eller andra har kunnat förklara. Jag tar tex. som hände här i veckan.
Kayleigh hade varit ute och lekt med sin bästa polare Melker (labbe), hon var väldigt blöt så hon skulle få lägga sig i buren och torka till lite. Och det var inga problem, hon gick så glatt in i buren och satte sig som vanligt. Jag sköt igen dörren och reste mig upp. (jag hade ingen kroppsdel riktad mot henne) utan vände mig mot spegeln i rummet då jag hör att hon börjar skälla. Jag blir självklart jätte förvånad för vi var ju själva i rummet och inget annat hände runt omkring. När jag vänder mig om och tittar på henne, finns inte min hund. Det som möter mig är ett par kol svarta ögonen, varje tand i hennes mun visas och hon skäller oavbrutet och hugger i gallret. Jag såg inte min hund någonstans i det där. Jag försökte bryta henne med ett kommande; ligg. Eftersom att när hon får sådana här "anfall" så brukar det gå att bryta henne med ett kommando. Inte nu, jag fick ingen kontakt med henne. Efter ca 4 min får jag henne tillslut att lägga sig ner, två sekunder senare försvinner allt ur hennes ögon och hon tittar på mig och ser helt plötsligt glad ut som att; Nämen hej matte! Sitter du där?

En del säger att det låter som ett epilepsi anfall och det kanske de har rätt i men min magkänsla säger annat. För att dagen efter gick hon inte ihop med någon hund alls, vilket hon vanligtvis gör. Hon bet mig och en till.

Missförstå mig rätt, hon springer inte runt och biter folk i vardagen. Hon är ingen dum eller elak hund. Det är någonting som inte står rätt till.

För när hon har sina "bra" dagar, då är hon helt fantastisk.
Själva grejen är att jag litar inte på henne, hur skulle jag kunna göra det?

Hon har bitit såpass många i min närhet och hon markerar och vaktar fortfarande för min pojkvän som har varit men från första dagen med henne.

En del kompisar vill inte träffa mig längre pga henne. Jag vet att vissa skulle säga; vad är det för kompisar? Så resonerar inte jag, det är väldigt tråkigt att det är så men jag får acceptera det för det är hundrädda människor och jag går sällan ifrån min hund så det är ett val jag gjorde till det också.

Så ena dagen älskar hon alla hundar hon brukar umgås med, hon tycker att allt är helt okej hemma och hon gör inga utfall mot familjemedlemmar. Nästa dag är det totalt tvärtemot.

Som sagt, jag älskar henne hur mycket som helst, ingen får tro någonting annat.

Det har gjorts en utredning av en hundpsykolog men den kunde inte avslutas, det fanns inga svar. Jag har pratat med andra hundinstruktörer på skolan, inga svar. Jag har pratat med en mängd olika utbildade och fantastiska hundmänniskor och de är slut på idéer. Hon har fått massage av en helt fantastik massör och hon har inte ont i några leder eller muskler. Jag har gjort en määäääängd olika träningsprogram och har provat varenda träningsmetod jag och andra kan komma på.

Tillslut kommer jag till frågan. Detta har hänt på ett år, hur mycket kommer hända på ett till? Hur bra kommer det att bli? Kommer det någonsin bli bra? Kommer jag någonsin kunna leva ett normalt liv igen tillsammans med henne?
Jag har valt bort en mängd olika saker i mitt liv och ändrat boende men jag har kommit till den punkten där det inte finns någonting kvar att ändra på. Detta är den trygghet och det jag har ett ge, om inte detta räcker, räcker något?

Jag kommer göra ett blodprov och ögonlysa henne innan något beslut kommer att tas.. Men tankarna går som en karusell och jag står helt tom inför beslutet som komma skall. Om veterinären inte hittar något, vad gör jag då?

Vad har jag för rätt att avsluta någons liv för att det inte passar mitt liv?

Jag kommer inte att omplacera henne då det innebär onödigt lidande för henne. Hon kan inte åka runt mer, ännu en otrygghet för henne är inte rätt.
Men vilket rätt har jag? Jag har ju skaffat henne, mitt ansvar att se till att hon funkar i mitt liv. Till vilket pris ska man göra det?

Jag har gett henne mitt liv men ska jag aldrig kunna leva och slappna av igen? Ska alla mina vänner sluta vilja träffa mig? Hur många ska bli bitna, var drar man gränsen? Hur allvarligt får hon bita, vem biter hon nästa gång?

Jag älskar min hund så oändligt mycket men jag är trött.. Jag vet inte om jag orkar.

Min hund är mitt allt, ingen får tro någonting annat..