Nu skriver jag ännu en gång.

Det är en fruktansvärd saknad som tynger mig, jag ska berätta...

Greyhound, fyfan tänkte jag. Dom ser inte kloka ut, det är en hund jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att ha.

Jag började jobba i en butik som heter Framtassen. De hade något slags sammarbete med Djurens Vänner i Jönköping, så en dag kom de in med en Greyhound.

Det var exakt som i en film, tiden stannade, jag satte mig på knä och den lilla taniga greyhound tiken kom och lade sitt huvud på min axel. Vid den stunden visste jag vad jag har letat efter i hela mitt liv. Saker som hade snurrat och ätit upp mig totalt inifrån, försvann. Jag hade hittat hem, Jag hade hittat Nellie.

Jag gick raka hem till min pappa för att berätta och fick ett ganska rakt nej. Men jag skulle ha denna hund, jag skrev en för/nackdels lista. Jag tjatade. Tillslut gick pappa med på att åka och träffa henne så vi styrde Hondan mot Tenhult. Vi kom ut och utspringandes kom en siberian husky och en skällande greyhound. Vi tog Nellie på en liten promenad och hon bokstavligen hoppade hela hela vägen, höll oss i armarna medan vi gick där. Jag minns att jag fällde en och annan tår i smyg, hon hade redan vunnit, hon var redan mitt allt.
Jag fick henne inte, vi kunde inte ha någon hund.

Men.

Jag släppte henne aldrig, så en dag, kom beslutet. Jag fick ta hem henne på prov. Pappa sa att det berodde på min lista som jag hade gjort. Vi gjorde kanske bra för varandra. Särskilt efter att jag hade sökt in på ett hundgymnasium. Kanske kunde jag lyckas i mitt liv för en gång skull, de var redo att låta mig skaffa mig Nellie för att ta reda på det.

Vi åkte ut och hämtade henne och från stunden hon klev innanför dörren visste jag, Nu, Nu börjar livet. Det här är resan då jag kan leva, leva lyckligt.

Jag ångrade aldrig någonsin en enda sekund. Nellie var den mest otroligaste hunden jag någonsin mött, det säger jag inte enbart för att det var min första egna hund utan för att hon var helt sjukt otrolig. 

Tyvärr så trivdes hon inte på skolan som jag senare kom in på. Hon visade klart och tydligt att det där var ingenting hon mådde bra av. Så beslutet kom och hon fick stanna hemma. Inte mådde hon dåligt av det, det var bara jag som gjorde. Varje sekund i skolan, varje sekund jag bara gick och handlade var outhärdligt utan henne. Hon hade ett toppenliv med mormor & morfar.

Nellie hade små knölar på halsen när jag fick henne, vi kollade upp dom, men det fanns ingenting där. Det kanske kunde vara en förkylning. Det hände inget mer med knölarna, Nellie var den piggaste och gladaste hunden i alla lägen.

Hon var inte ung när jag fick henne så när hennes leder började svika, så fick hon vila. När hennes framben svek henne helt, ringde jag i förtvivlan till vet. vi skulle avvakta. Hon blev bra, sitt piggaste och goaste, snabbt därpå.

Månad/månader växte knölarna vid halsen fort, över natten var de stora som tennisbollar, de var stora som mandlar kvällen när vi gick och lade oss.

Jag åkte in med henne på en gång, förkylning sa vet. Vi fick antibiotika. Hon blev bra, knölarna gick tillbaka till sin ursprungliga storlek på två dagar, hon var pigg som en nötkärna.

Det gick lite såhär, framåt och tillbaka medan som hon gav mig en mening med livet. Varje dag med henne var en skänk från gåvan. Jag minns aldrig mig själv som så lycklig och jag kan inte se mig själv som så lycklig igen. I de absolut värsta stunderna, fick hon mig att le och känna värmen inombords, fast det är klart, jag hade aldrig känt på det absolut värsta stunderna.

Jag åkte till Grekland, Nellie var hemma hos min pappa. Han och min pojkvän hjälptes åt. På vägen hem från Grekland får jag ett samtal om att Nellie ligger inlagd, hon hade trillat, knölarna var så stora så hon hade svårt att andas.

Resten av flygresan gick inte att skynda på mer men, från landvetter gick det fort. Vi körde direkt till djursjukhuset och jag mötte min absolut värsta mardröm. Nellie kom vankandes med dessa knölar, dubbla tennisbollar och hennes ansträngningar för att andas var fruktansvärda. Men jag. Mitt egoistiska jag, jag kunde inte fatta att dessa två veckor som jag lämnade henne, skulle vara hennes två sista veckor. Hon fick gå på behandling en natt till.
Det skulle jag aldrig ha gjort om jag visste reslutated idag.

Jag återvände dagen efter i tron på att min älskade mirakel hund hade klarat sig igen. För det hade hon ju alltid gjort, hon hade klarat sig genom allt, så varför inte nu?

Det jag fick se när jag kom dit, ger mig mardrömmar än idag. Hur långt får man låta det gå?

Nellie kom, stapplandes, föll ner i mitt knä. Hennes hals var mer svullen men även tungan, det hade spridit sig så att käkarna hade svullnat, det blödde från underkäken, det höll på att spricka.

Jag tog beslutet när hon kom gåendes i gången, att nu räcker det. Det är slut nu...

Problemet var att hon låg inlagd under jourtid. Det fanns ingen som hann ta hand om henne just nu. Hon låg i mitt knä och för varje andetag hon tog, trodde jag var det sista. Jag kände, jag såg, jag hörde hur dåligt hon mådde, jag förstod att jag hade låtit det gå allt för långt.

Till slut fick hon somna in. Jag minns det som igår, 9 juli 2010.

Jag möter nu mitt livs abslut värsta stunder, varje dag utan henne. Jag känner fortfarande att det inte är något liv utan henne. Men idag känner jag att jag vill göra skillnad för andra greyhounds. Jag vill till Irland och ta hand om alla utslagna kapplöpningshundar, jag vill någonstans, jag ska ge den värdigheten som Nellie var värd..

Jag skriver detta också för att andra ska förstå, det kommer aldrig någonsin bli lätt. Det är så förbannat jävla svårt, det gör ont ända in i benmärgen. Men jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv låta en hund lida av mina egna egoistiska behov. Nellie lärde mig att leva, jag visste inte hur jag skulle leva utan henne, Det fick hon lida för. Utsatt aldrig eran hund för det, det är så himla lätt att göra det men man ångrar sig, skuldkänslor upp över öronen. Det är svårt att ta beslutet själv, rådfråga. Det finns alltid någon annan runt omkring som kan se det klart.

Jag har förlorat tre av mina allra bästa vänner det här året. Guinness, Nellie & Mozart. Det är en fruktansvärd sorg, som jag kommer få leva med resten av livet. Jag lade så mycket av mig på dom så det var obarmhärtligt att helt plötsligt klara sig utan dom..

Nellie Brandy´s Tiger, du gav mig ett liv, du fick mig att se att jag kunde tänka mig att leva det här livet. Du var min livboj genom allt, nu får jag klara mig utan dig.. det är det svåraste jag någonsin gjort. Men jag är dig evigt tacksam. Jag är tacksam för din tid och att just jag fick leva med dig. Mitt allt, mitt hjärta, du kommer alltid vara den största delen i mitt liv..

Jag är sämst på att uppdatera, verkligen.

Min "utredning"... den verkar inte bli något av. Min pojkvän och jag går igenom en hel del just nu så därför bor vi på skilda ställen, dvs. jag bor på 3 olika ställen.
Det var det här som hela utredningen skulle handla om, att det bara skulle finnas ett enda ställe. Men nu har det blivit som det har blivit och Kayleigh hanterar det bra. Det värsta är att hon får hantera en matte som mår ganska dåligt också.
Vi försöker hitta på saker i den mån jag orkar just nu men har fått in lite träning så hon har någon möjlighet att slappna av på ett sätt av alla åtminstonde.
Grejen är, hon har klarat alla flyttrundor väldigt bra. De tre platserna är platser hon bott på sen hon kom till mig men, ändå, hon flyttas på, olika människor, olika åsikter. Men som sagt, hon klarar det oklanderligt. Hon är lite osäker på miljön och kommer inte riktigt till ro, men jag kan inte säga om det beror på att vi flyttar på oss eller mitt mående, säkert en kombination.

Men, vi har haft endast en "situation". Det var förra veckan då Robin fortfarande var här. Och det var en såpass "liten" situation för att vara henne, så det är knappt värt att nämna. Hon visade tänderna vid en tillsägelse när en främmande människa kom in i huset, det är ingenting för att vara henne och hon gick inte länge med det heller.

Så jag tycker att trots alla omständigheter fungerar det väldigt bra. MEN.

Kayleigh har inte ätit två hela portioner på kanske 3-4 veckor. Hon är egentligen inte sugen på att äta alls. Varför?
Hon har alltid ätit väldigt bra och kom upp i den vikt jag önskade men sen slutade aptiten helt.

Jag har en teori om varför.

I skolan så går jag en morgonpromenad, sedan ger jag henne mat och lämnar rummet. Senare på kvällen, vi tränar eller är ute och går, Hon får mat samtidigt som jag lämnar rummet.

Alltså, kan det vara så att när jag ger henne mat, så ger jag henne en signal för att nu kommer hon bli ensam? Mat = matte går.

Hon har ingen sepations ångest i vanliga fall utan klarar väldigt bra att vara ensam. Men har jag skapat en slags seperationsångest?

Är det en rimlig teori?

För om jag sitter bredvid henne och ger henne tid så äter hon. Nu är jag väl kanske inte riktigt för att man sitter och väntar ut för att hunden ska äta. Jag är mer av den personen som resonerar: äter man inte när det bjuds, då får det vara utan till nästa tillfälle.

Men jag testade för att komma åt den bakomliggande orsaken...

Hemskt om det är dom signalerna jag ger henne, för tanken var ju god. Hon skulle ha något att göra när jag inte var där, inte: hejdå nu får du sitta här och titta till nästa gång jag kommer..

Ja, livet är jobbigt ibland men när jag tänker på hur mycket denna tös ger mig, blir jag helt varm i kroppen. Jag vet att jag har slitit håret av mig, skrikit och gråtit och varit på väg att lämna ifrån mig henne. Och tankarna finns och det är otroligt jobbigt imellan åt, men. Det är de här tiderna, de här stunderna som jag blir påmind om att det är min bästa vän, mitt ljus i mörkret. Hon hjälper mig varje dag. Jag ska kämpa ut i det sista, för den här tösen, Hon har det. Men jag måste hjälpa henne att ta fram det.

Peace out.