Jag är sämst på att uppdatera, verkligen.

Min "utredning"... den verkar inte bli något av. Min pojkvän och jag går igenom en hel del just nu så därför bor vi på skilda ställen, dvs. jag bor på 3 olika ställen.
Det var det här som hela utredningen skulle handla om, att det bara skulle finnas ett enda ställe. Men nu har det blivit som det har blivit och Kayleigh hanterar det bra. Det värsta är att hon får hantera en matte som mår ganska dåligt också.
Vi försöker hitta på saker i den mån jag orkar just nu men har fått in lite träning så hon har någon möjlighet att slappna av på ett sätt av alla åtminstonde.
Grejen är, hon har klarat alla flyttrundor väldigt bra. De tre platserna är platser hon bott på sen hon kom till mig men, ändå, hon flyttas på, olika människor, olika åsikter. Men som sagt, hon klarar det oklanderligt. Hon är lite osäker på miljön och kommer inte riktigt till ro, men jag kan inte säga om det beror på att vi flyttar på oss eller mitt mående, säkert en kombination.

Men, vi har haft endast en "situation". Det var förra veckan då Robin fortfarande var här. Och det var en såpass "liten" situation för att vara henne, så det är knappt värt att nämna. Hon visade tänderna vid en tillsägelse när en främmande människa kom in i huset, det är ingenting för att vara henne och hon gick inte länge med det heller.

Så jag tycker att trots alla omständigheter fungerar det väldigt bra. MEN.

Kayleigh har inte ätit två hela portioner på kanske 3-4 veckor. Hon är egentligen inte sugen på att äta alls. Varför?
Hon har alltid ätit väldigt bra och kom upp i den vikt jag önskade men sen slutade aptiten helt.

Jag har en teori om varför.

I skolan så går jag en morgonpromenad, sedan ger jag henne mat och lämnar rummet. Senare på kvällen, vi tränar eller är ute och går, Hon får mat samtidigt som jag lämnar rummet.

Alltså, kan det vara så att när jag ger henne mat, så ger jag henne en signal för att nu kommer hon bli ensam? Mat = matte går.

Hon har ingen sepations ångest i vanliga fall utan klarar väldigt bra att vara ensam. Men har jag skapat en slags seperationsångest?

Är det en rimlig teori?

För om jag sitter bredvid henne och ger henne tid så äter hon. Nu är jag väl kanske inte riktigt för att man sitter och väntar ut för att hunden ska äta. Jag är mer av den personen som resonerar: äter man inte när det bjuds, då får det vara utan till nästa tillfälle.

Men jag testade för att komma åt den bakomliggande orsaken...

Hemskt om det är dom signalerna jag ger henne, för tanken var ju god. Hon skulle ha något att göra när jag inte var där, inte: hejdå nu får du sitta här och titta till nästa gång jag kommer..

Ja, livet är jobbigt ibland men när jag tänker på hur mycket denna tös ger mig, blir jag helt varm i kroppen. Jag vet att jag har slitit håret av mig, skrikit och gråtit och varit på väg att lämna ifrån mig henne. Och tankarna finns och det är otroligt jobbigt imellan åt, men. Det är de här tiderna, de här stunderna som jag blir påmind om att det är min bästa vän, mitt ljus i mörkret. Hon hjälper mig varje dag. Jag ska kämpa ut i det sista, för den här tösen, Hon har det. Men jag måste hjälpa henne att ta fram det.

Peace out.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kom hem från jobbet nyss och såg senaste uppdateringen från PAWS. Det behövs hjälp och det nu. Det har kommit in tre liknande fall på en vecka och veterinär kostnaderna för dessa hundar är enorma, vilka är vi att sitta och se på? Jag ska göra allt so...

Nu är tillbaka i Sverige igen.. Hjärtat blöder, känner att jag är på helt fel ställe.Jag vill fortsätta att ägna min tid åt rescue hundarna, vara i detta underbara land med alla underbara människor. Det har varit den bästa månaden i hela mitt liv, de...

Tiden flyger iväg här, idag är det bara en vecka kvar här och det känns så fruktansvärt sorgligt. Det känns som att man åker tillbaka till ruta ett igen, på hemmaplan där det känns som att man inte kan göra ett skit åt saken. Det är iaf helt klart at...