Nu skriver jag ännu en gång.

Det är en fruktansvärd saknad som tynger mig, jag ska berätta...

Greyhound, fyfan tänkte jag. Dom ser inte kloka ut, det är en hund jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att ha.

Jag började jobba i en butik som heter Framtassen. De hade något slags sammarbete med Djurens Vänner i Jönköping, så en dag kom de in med en Greyhound.

Det var exakt som i en film, tiden stannade, jag satte mig på knä och den lilla taniga greyhound tiken kom och lade sitt huvud på min axel. Vid den stunden visste jag vad jag har letat efter i hela mitt liv. Saker som hade snurrat och ätit upp mig totalt inifrån, försvann. Jag hade hittat hem, Jag hade hittat Nellie.

Jag gick raka hem till min pappa för att berätta och fick ett ganska rakt nej. Men jag skulle ha denna hund, jag skrev en för/nackdels lista. Jag tjatade. Tillslut gick pappa med på att åka och träffa henne så vi styrde Hondan mot Tenhult. Vi kom ut och utspringandes kom en siberian husky och en skällande greyhound. Vi tog Nellie på en liten promenad och hon bokstavligen hoppade hela hela vägen, höll oss i armarna medan vi gick där. Jag minns att jag fällde en och annan tår i smyg, hon hade redan vunnit, hon var redan mitt allt.
Jag fick henne inte, vi kunde inte ha någon hund.

Men.

Jag släppte henne aldrig, så en dag, kom beslutet. Jag fick ta hem henne på prov. Pappa sa att det berodde på min lista som jag hade gjort. Vi gjorde kanske bra för varandra. Särskilt efter att jag hade sökt in på ett hundgymnasium. Kanske kunde jag lyckas i mitt liv för en gång skull, de var redo att låta mig skaffa mig Nellie för att ta reda på det.

Vi åkte ut och hämtade henne och från stunden hon klev innanför dörren visste jag, Nu, Nu börjar livet. Det här är resan då jag kan leva, leva lyckligt.

Jag ångrade aldrig någonsin en enda sekund. Nellie var den mest otroligaste hunden jag någonsin mött, det säger jag inte enbart för att det var min första egna hund utan för att hon var helt sjukt otrolig. 

Tyvärr så trivdes hon inte på skolan som jag senare kom in på. Hon visade klart och tydligt att det där var ingenting hon mådde bra av. Så beslutet kom och hon fick stanna hemma. Inte mådde hon dåligt av det, det var bara jag som gjorde. Varje sekund i skolan, varje sekund jag bara gick och handlade var outhärdligt utan henne. Hon hade ett toppenliv med mormor & morfar.

Nellie hade små knölar på halsen när jag fick henne, vi kollade upp dom, men det fanns ingenting där. Det kanske kunde vara en förkylning. Det hände inget mer med knölarna, Nellie var den piggaste och gladaste hunden i alla lägen.

Hon var inte ung när jag fick henne så när hennes leder började svika, så fick hon vila. När hennes framben svek henne helt, ringde jag i förtvivlan till vet. vi skulle avvakta. Hon blev bra, sitt piggaste och goaste, snabbt därpå.

Månad/månader växte knölarna vid halsen fort, över natten var de stora som tennisbollar, de var stora som mandlar kvällen när vi gick och lade oss.

Jag åkte in med henne på en gång, förkylning sa vet. Vi fick antibiotika. Hon blev bra, knölarna gick tillbaka till sin ursprungliga storlek på två dagar, hon var pigg som en nötkärna.

Det gick lite såhär, framåt och tillbaka medan som hon gav mig en mening med livet. Varje dag med henne var en skänk från gåvan. Jag minns aldrig mig själv som så lycklig och jag kan inte se mig själv som så lycklig igen. I de absolut värsta stunderna, fick hon mig att le och känna värmen inombords, fast det är klart, jag hade aldrig känt på det absolut värsta stunderna.

Jag åkte till Grekland, Nellie var hemma hos min pappa. Han och min pojkvän hjälptes åt. På vägen hem från Grekland får jag ett samtal om att Nellie ligger inlagd, hon hade trillat, knölarna var så stora så hon hade svårt att andas.

Resten av flygresan gick inte att skynda på mer men, från landvetter gick det fort. Vi körde direkt till djursjukhuset och jag mötte min absolut värsta mardröm. Nellie kom vankandes med dessa knölar, dubbla tennisbollar och hennes ansträngningar för att andas var fruktansvärda. Men jag. Mitt egoistiska jag, jag kunde inte fatta att dessa två veckor som jag lämnade henne, skulle vara hennes två sista veckor. Hon fick gå på behandling en natt till.
Det skulle jag aldrig ha gjort om jag visste reslutated idag.

Jag återvände dagen efter i tron på att min älskade mirakel hund hade klarat sig igen. För det hade hon ju alltid gjort, hon hade klarat sig genom allt, så varför inte nu?

Det jag fick se när jag kom dit, ger mig mardrömmar än idag. Hur långt får man låta det gå?

Nellie kom, stapplandes, föll ner i mitt knä. Hennes hals var mer svullen men även tungan, det hade spridit sig så att käkarna hade svullnat, det blödde från underkäken, det höll på att spricka.

Jag tog beslutet när hon kom gåendes i gången, att nu räcker det. Det är slut nu...

Problemet var att hon låg inlagd under jourtid. Det fanns ingen som hann ta hand om henne just nu. Hon låg i mitt knä och för varje andetag hon tog, trodde jag var det sista. Jag kände, jag såg, jag hörde hur dåligt hon mådde, jag förstod att jag hade låtit det gå allt för långt.

Till slut fick hon somna in. Jag minns det som igår, 9 juli 2010.

Jag möter nu mitt livs abslut värsta stunder, varje dag utan henne. Jag känner fortfarande att det inte är något liv utan henne. Men idag känner jag att jag vill göra skillnad för andra greyhounds. Jag vill till Irland och ta hand om alla utslagna kapplöpningshundar, jag vill någonstans, jag ska ge den värdigheten som Nellie var värd..

Jag skriver detta också för att andra ska förstå, det kommer aldrig någonsin bli lätt. Det är så förbannat jävla svårt, det gör ont ända in i benmärgen. Men jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv låta en hund lida av mina egna egoistiska behov. Nellie lärde mig att leva, jag visste inte hur jag skulle leva utan henne, Det fick hon lida för. Utsatt aldrig eran hund för det, det är så himla lätt att göra det men man ångrar sig, skuldkänslor upp över öronen. Det är svårt att ta beslutet själv, rådfråga. Det finns alltid någon annan runt omkring som kan se det klart.

Jag har förlorat tre av mina allra bästa vänner det här året. Guinness, Nellie & Mozart. Det är en fruktansvärd sorg, som jag kommer få leva med resten av livet. Jag lade så mycket av mig på dom så det var obarmhärtligt att helt plötsligt klara sig utan dom..

Nellie Brandy´s Tiger, du gav mig ett liv, du fick mig att se att jag kunde tänka mig att leva det här livet. Du var min livboj genom allt, nu får jag klara mig utan dig.. det är det svåraste jag någonsin gjort. Men jag är dig evigt tacksam. Jag är tacksam för din tid och att just jag fick leva med dig. Mitt allt, mitt hjärta, du kommer alltid vara den största delen i mitt liv..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kom hem från jobbet nyss och såg senaste uppdateringen från PAWS. Det behövs hjälp och det nu. Det har kommit in tre liknande fall på en vecka och veterinär kostnaderna för dessa hundar är enorma, vilka är vi att sitta och se på? Jag ska göra allt so...

Nu är tillbaka i Sverige igen.. Hjärtat blöder, känner att jag är på helt fel ställe.Jag vill fortsätta att ägna min tid åt rescue hundarna, vara i detta underbara land med alla underbara människor. Det har varit den bästa månaden i hela mitt liv, de...

Tiden flyger iväg här, idag är det bara en vecka kvar här och det känns så fruktansvärt sorgligt. Det känns som att man åker tillbaka till ruta ett igen, på hemmaplan där det känns som att man inte kan göra ett skit åt saken. Det är iaf helt klart at...